Blickar tillbaka och spanar fram.

Ring in det nya och ring ut det gamla, nu står man där igen med ett glas bubbel och skålar in det nya året. Full av förväntningar och strävan mot mål och drömmar.Nu står mina träningsmål inte centralt i planeringen som det har gjort de senaste åren med Ironman i fokus utan nu är det sonens tävlingar och träningsplanering som bestämmer våran kalender till stora delar. Men det är kittlande, SM, Värdsungdomsspelen är tävlingar som är inplanerade och dessutom med topplaceringar inom räckhåll. Här är en liten film från gårdagens träning där vi jobbar med sonens andrasteg i trestegsträningen.

Det går visserligen åt mycket tid att öka mina åtagande som friidrottstränare men det jag får tillbaka av ungdomarna i form av glädje och se dem utvecklas gör det hela värt all tid.
Det blir ett helt nytt upplägg vilket gör det svårare att få in min träningsplanering men det betyder inte att det inte kan bli ett spännande träningsår utan bara annorlunda som medför andra utmaningar.
Det är förmodligen även nyttigt för familjen det är nog inte helt enkelt att leva med någon som tränar inför ett Ironman.

Jag avslutade året med 12km löpträning, det visade sig vara 2018 års 294e träning som jag har genomfört och registrerat. Det kändes som ett bra avslut på ett ganska struligt år på många sätt. Här och nu känns det skönt att kunna springa ordentligt igen efter jag drog av muskelfästet i vaden.
Men det har genomsyrat hela året, löpningen har varit problemfylld.

Jag tänker inte grotta ned mig i 2018 utan konstaterar bara att det har varit både upp och ned, strul och glädje men det har varit och juste det är det viktigaste det har varit och jag har genomfört det som jag har tänkt mig.

Helt galet att jag och Peter tog oss igenom Ö till Ö, vilken utmaning, dessutom fick Peter släpa på mig till stora delar då jag inte var i form på något sätt. Det var helt och hållet hans förtjänst att vi kunde stå där med medaljerna runt halsen efter en riktigt tuff dag i Stockholms skärgård. Det fortsatte sedan med mitt sämsta Marathon någonsin. Solen gassade och temperaturen klev över 30 grader när jag och många andra genomförde Stockholms Marathon. Mina tankar var inte med mig och det var första gången som jag inte tyckte att det var roligt att springa maran i Stockholm.
Jag kom aldrig till start i Halmstad triathlon i stället valde jag att cykelträna nere i Halmstad den dagen. Det visade sig vara ett dåligt beslut då jag krockade med en bil och kastades av cykeln. Nu gick det bra förutom skrap och lite ömmande kroppsdelar.
Ironman i Kalmar blev inte det jag hade hoppats på, magen pajade och jag fick för första gången spy flera gånger under tävlingen att sedan fötterna gav vika med stora skavsår och smärtor i naglarna var bara grädde på moset. Men jag knöt näven och tog mig igenom tävlingen och så här i efterhand är jag ganska nöjd med att lyckades plocka fram pannbenet och ta mig igenom utmaningen.

Men om jag nu ska avsluta lite positivt så var det två underbara tävlingar med min fru. Först våran första gemensamma swimruntävling, Ångaloppet 11km. Glädje, samarbete och gemensamma ansträngningar gav oss en fin tid och en häftig upplevelse.

För första gången sprang jag även Stockholms halvmarathon, ja det var min första halvmara någonsin. Vilken härlig dag kanske gick det några minuter långsammare än vad jag hade hoppats på men känslan var god hela sträckan och jag hade jäkligt kul.

Nu är det dags att spana in i framtiden eller lättare sagt titta lite på hur planeringen ser ut. Det känns otroligt skönt att jag valde bort Ironman i år för det hade bara givit mig ångest och stress på grund av att det skulle bli svårt att få in all träningstid. Nu kan jag i stället fokusera på mina det jag tycker är roligast d.v.s. olympisk distans. Men det är inte bara triathlon utan även lite annat som väntar framöver.

Jag ger mig helt in i det okända genom att prova Trosa Ultra Backyard men jag ser det som en kul grej och det får bli vad det blir. Jag har ett par små mål med den tävlingen men de sparar jag för mig själv. Stockholm Marathon väntar och det stora målet med det är att få tillbaka glädjen i det loppet men också målet som jag alltid har haft att klara maran under 4h. Jag var ju trots allt bara 23 sekunder från målet 2017. Sedan ligger några andra löptävlingar klara och väntar även om det verkar som om att jag inte kommer att lyckas få till någon fjällmara i år som var tanken.
Jag ska prova att tävla i olympisk distans i Linköping för första gången och räknar med ca 4 triathlontävlingar under året.
När det kommer till swimrun så får jag se vad som händer, jag kommer att träna en del för det men om det blir några lopp vet jag inte i nuläget.

2019 har börjat bra jag börjar känna mig stark på cykeln och löpningen känns okey även om jag har en bit kvar för att känna mig helt bekväm där. Simträningen har varit helt obefintlig sedan IM i höstas delvis på grund av att jag inte kan vara med på klubbens träningar då jag har friidrott på den tiden men också för att jag inte riktigt har haft någon lust till simträning.
Jag hoppas på att snön kommer snart för jag vill verkligen komma ut med längdskidorna det är så himla skön träning för hela kroppen. Tyvärr så lyser flingorna och kylan med sin frånvaro än så länge. Styrketräningen rullar på och jag börjar få tillbaka styrkan i kroppen, känslan är god men även antal kilo på stången vittnar om att jag är starkare än på ganska lång tid.

Vågen visar dock att jag behöver tappa några kilon för att slippa släpa på dessa extrakilona som jag har dragit på mig sedan i höstas. Nu börjar kurvan vända men det återstår runt 3 kilo innan jag är nöjd men jag tar det lugnt och räknar med att ha tappat dessa till april som är målet.
Nej jag är ingen viktgalning utan ser till allmänmåendet och jag vet att jag mår som bäst när jag ligger straxt under 80kg.

Så nu spänner jag bågen och ser fram mot en spännande vår med massor av roliga, tuffa och inspirerande träningar och tävlingar för att inte tala om alla härliga möten med nya och gamla motionärer runt om i hela Sverige.

Jag är så otroligt spretig. Varför?

Suget efter att träna har sedan Kalmar legat kvar, inte alls som förra året där jag verkligen tröttnade på att träna under en period. Kanske berodde det till en början på att Ramboll Stockholm halvmaraton väntade men jag tror inte det.

Det var mitt första halvmaraton någonsin ( i tävlingsform) och gissa om jag hade kul.
Vi gjorde det som en grej jag och frun med hotell, god mat och bara ett avkopplande dygn utan barnen. Jo då jag älskar dem men ni vet ibland är det magiskt att få äta frukost utan utspilld mjölk, gnabb och barnens konstanta "kan du"

Jag hade ett mål med tävlingen och det var guld Sub 1,50 silver sub 1,55 och brons sub 2,00
Länge låg jag riktigt bra till för att landa under 1,50 men sista kilometrarna drog ned farten lite och jag landade på 1,53 vilket är helt ok för mig version 2018.

Men nu finns suget och planerna ska börja formas inför 2019
Men varför är jag så jäkla spretig?
Jag har bestämt sedan i slutet på sommaren att 2019 ska jag göra det jag tycker är kul, vad är då kul? Jo IM är skitkul världens happening men jag talar inte om det utan distansmässigt.
Jag upplevde under förra året att de kortare distanserna är mycket roligare.

Ångaloppet VS Ö till Ö = Ånga
Stockholms Marathon VS halvmarathon= Halvmarathon

Ja listan ser likadan ut hur jag än vrider och vänder på den. Jag är ingen långdistans människa.
Så planen var Olympiska distanser i triathlon.
Ngn halvmara.
Något 10 mils cykellopp.
Några terränglopp 10-21km.

Vad händer då?
Jo i går kväll anmälde jag mig till mitt livs första ultramarathon, ja ni läste rätt. SPRETIG!"
Jag vet det är dumt men jag älskar tanken på tävlingsformen och tänk så häftigt att få testa sig, 10h löpning skulle vara riktigt grymt. Blir det 4,5 eller 6 så blir det ingen press. Så i maj så ska jag genomföra Trosa Ulta Backyard.

Jag vill ju genomföra ett fjällmarathon och Höga kusten trail och...….. det finns ju så mycket och jag spretar som aldrig förr. Tänk att få cykla i Italien eller Frankrike, springa New York Marathon eller...

Ny plan:
Jag har nu anmälningsförbud! 

Lite som när man vill ha något, spara först och handla sedan. Nu gäller träna först och anmäl sedan. Jo jo lätt att säga men startplatserna tar ju slut. Tuff luck eat shit sluta böla och skärp till dig du är ju 51 plus och borde vara mognare än så.

På tal om träning en liten uppdatering på den fronten.
Tyvärr drog jag ett muskelfäste i vaden för snart 2v sedan men det börjar reda upp sigträningsmässigt har det funkat ändå med cykel och gym under den tiden. Förhoppningsvis kan jag börja springa igen till helgen.

Annars rullar det på förutom på simningen, där träningstiden ligger samtidigt som mitt uppdrag som friidrottstränare och sonens satsning inför hans första SM och det har högsta prioritet.
Jag har en vision om hur jag ska kunna fixa det under våren och försommaren, borde funka då inga långa simningar ska genomföras nästa år. Eller?




Det har blivit flera pass i Båsenberga backarna hägrar, kan det ha något med fjällmarathon att göra ja ni vet som jag inte ska springa. Eller?

Oavsett så vet jag att det kommer att bli ett fantastiskt spännande år med nya utmaningar, träffa härliga människor och upptäcka nya miljöer.
Om det sedan kommer att gå som på räls, njae tveksamt.

IRONMAN Kalmar 2018 eller så går det när man inte har gjort sitt jobb

Så var det dags igen att bege sig ned mot Kalmar för att genomföra årets Ironman, men nu handlar det inte bara om huvudtävlingen utan om massor av aktiviteter. Jag tänkte dela med mig lite av dessa.

Jag fick kasta mig iväg efter att ha ställt upp husvagn och satt upp förtältet för att hinna med min registrering. Nu hade jag förtjänat AWA vilket som tur vad betydde att jag inte behövde stå i kön utan kunde glatt gå förbi ett par hundra meter med köande athleter.

Efter registreringen så kollade jag runt i mässområdet och hittade en ny hjälm, det var dags att byta efter kraschen i somras. Sedan bar det iväg direkt till race meeting som är obligatoriskt. Där träffade jag resten av Julita gänget och vi passade på att ta en gruppbild.

Det var varmt och svettigt i tennishallen och blev lite långdraget även om det är en jäkla skön stämning.

Dagen efter åkte vi ned och registrerade döttrarna för IRONKIDS och jag checkade in min cykel med allt vad det innebär. Påsarna hängs på plats och jag lär mig var allt finns och vilken väg jag ska ta under lördagens tävling.

Sedan begav jag mig ut till vågbrytaren för att få känna lite på vattnet. Det gick rejäla vågor längre ut men simningen kändes som tidigare mycket bra.

Barnen passade också på att bada, det var ju lite spännande där ute vid vågbrytaren.

 Nu var det dags för döttrarna att springa IRONKIDS, först ut var Rakel som är en rackare på distanser runt 1.5 km och jag blev inte ett dugg förvånad när hon spurtade in bland de första tjejerna i sin åldersklass. Det gick så fort så jag hann knappt få en bild.

Sedan var det Erikas tur, hon valde att ha mamma med sig som ledsagare i år och det gick ganska bra även om hon var lite ledsen innan p.g.a. alla intryck, den höga musiken och alla människor.
Efter målgången brast allt och hon grät i floder, men det är för att allt släpper för hon älskar att springa och hon tycker att det är värt allt det jobbiga runt olika lopp.

Lyckliga tjejer efter deras tävling.

Race day:
Natten hade varit bra och jag fick ungefär 4-5h sömn innan klockan ringde 04,00. Vädret såg lovande ut det här skulle kunna bli riktigt kul om inte.....

Fakta om inte:
Ja vad betyder det? Jo träningen har rullat på under året men jag har inte gjort mitt jobb för att kunna genomföra en Ironman på ett bra sätt. Det har varit avsaknad av långpass både på cykel och löpning. Simningen var jag inte orolig över.
Varför?
Avsaknad av energi, motivation, lust, ökad aktivitet i sonens friidrott, mycket att stå i hemma. Det låter som ursäkter men det är det inte utan bara förklaringar. Jag har valt detta för stödet har funnits hemifrån men jag har valt att inte ta den chansen. Tanken var att hoppa över IM och bara åka ned o heja på klubbkompisarna.

Race day:
Så då backar vi tillbaka till morgonen. Frukost i förtältet utanför hördes lite tassande av små triathlonfötter för det var bara de som var vakna då.
Johanna skjutsade ned mig och jag gick igenom cykeln, pumpade däcken och kollade igenom påsarna innan jag begav mig ned till simstarten.
Där träffade jag alla mina klubbkamrater plus några som hade åkt ned för att heja fram oss. Frugan och sonen dök upp och jag fick mig en lyckokram. Det var en bra stämning och där och då bestämde jag mig för att ställa mig i slutet av 1,10 fållan.

Simningen 3,8km:
Starten gick bra och jag kom iväg fint i knappt 50m-100m sedan började strulet.

Jag fick rejält med tryckare i vattnet och fick ingen ordning på simningen. Jag fick övergå till tvåtaktsandning men det kändes inte bra och allt flyt försvann. Vad fan detta skulle vara den lättaste biten det fanns till och med en förhoppning på att kunna landa på under 1,08 med tanke på förra året och hur årets träning hade känts. Från första bojen tills jag kom in till kajen valde jag att bröstsimma, jag gjorde några tafatta försök att försöka komma in i crawlningen men det gick inte andningen var körd. Jag försökte att lägga mig i utkanten för att få till det utan att bli störd men icke.

Vid kajen släppte allt och därifrån fick jag en fin simtur in till målet.
Simningen gick ungefär 7 minuter långsammare än förra året och det var inte okey, men det kan jag nog ta in.

T1:
T1 gick fint jag bytte om lugnt men hyfsat fort, och var snart ute med cykeln.

Cyklingen 180km:
Jag kom iväg bra och det kändes lätt, ja riktigt lätt. Min tanke var att inte dra på för hårt för att spara kroppen och det kändes som jag lyckades med det. De första 6 milen kändes riktigt lätta och jag snittade runt höga 32 och låga 33km/h. Där borde jag kunna ligga dvs snitta 32-33 km/h men glöm inte "om inte"

Jag tryckte i mig en gel varje timma precis som planen och energinivån kändes bra.
Efter 60km började det bli tyngre och magen började bli orolig men det kändes ändå okey till ca 11 mil. Nu började det ta emot och magen sa ifrån ordentligt.

Vid 12 mil stannade jag till vid en vätskekontroll. Här hade jag bara en fråga i min skalle, ska jag skita i det här? Om jag känner mig så här nu hur ska det då kännas efter 18 mil innan löpningen ska påbörjas. En funktionär kom fram till mig och kollade så att jag var okey, det var jag inte egentligen men givetvis ingen fara för hälsan. Jag pratade med henne i några minuter innan jag begav mig vidare, jag fortsätter.

Nu går det utför, orken försvinner totalt, benen börjar krampa och vid två tillfällen måste jag stanna och spy. Hastigheten försvinner och jag inser att det här kommer att bli riktigt långsamt. Jag börjar känna av skavsår i rumpan och under pungen först lite men snabbt ökar det till att göra rejält ont. Först simningen och nu cykeln det var ju trots allt dessa två grenar som skulle kunna gå okey i år. Jag pumpade mig sakta framåt och medelhastigheten försvinner fort ned till 25 km/h.
Jag tar mig trots allt in till växlingen som en slagen man men egentligen inte vad kan man räkna med glöm inte "om inte"

T2:
Jag tar det riktigt lugnt, smörjer in benen med avkylande och kramphämnande salva. Nu ska det gå lugnt från start jag får inte påverkas av publikens jubel.

Löpningen 421295m:

Jag lullar sakta iväg och det känns faktiskt hyfsat de första 3km, där kommer magen tillbaka med stormsteg. Det kniper och värker ordentligt och jag måste besöka toan.
Nu stöter jag på frun och sonen för andra gången på löpningen och nä det spar jag era känsliga öron.

Första 14km känns trots allt hyfsat även om skavsåret nu har fått sällskap av blåsa under vänsterfoten och värk i båda stortånaglarna. Lite krampkänningar i låren men inte så farliga. Magen sätter fart igen och på andra varvet så måste jag ut i buskarna för att spy igen.
Jag håller koll på intaget av dryck och energi och kisspauserna visar att jag inte har förlorat för mycket vätska. Bara knyta näven och köra vidare.

Tredje loopen, nu börjar det närma sig slutet det gör mera fysiskt ont än vad jag egentligen är trött. Jag springer och går om vartannat. Träffar åter igen på frun och jag känner mig otroligt sliten men värst av allt är värken.

Får sällskap i några kilometer av en kille från Peking triathleterna. Skönt att prata sig fram och skingra lite tankar. Nu är det många stumma ben ute på banan alla med samma tanke nu är det bara att ta sig i mål. Jag hade en förhoppning på 5h på löpningen och det höll sig ungefär halva tiden sedan fick jag lägga ned den tanken.

50m efter jag har passerat 35km faller en kvinna ihop framför mina ögon, jag springer fram och kollar henne snabbt, hon är helt slut och kroppen lyder inte. Jag säger till en annan löpare att sitta med henne medan jag springer tillbaka för att hämta sjukvårdare. Som tur är så finns det ett tält några hundra meter därifrån. Jag får tag på en sjukvårdare och vi rusar tillbaka. När vi kommer fram har en åskådare ringt ambulans och kvinnan är fortfarande vid medvetande. Hon säger tack för hjälpen, skönt då är hon nog okey och jag kan springa vidare mot målet.

Upploppet!
Världens längsta upplopp det är inte bara röda mattan utan sträcker sig kanske 500m, mängder med folk och pumpar man upp dem lite blir de underbart galna. Det är för dessa 500m som jag valde att inte kliva av efter 12 mil på cykeln.
Känslan när man sedan kommer in på mattan är magisk, publiken jublar, musiken pumpar och man hejas i mål av Ironmans "konferencier."

Slut:
Väl i mål ligger  jag där trött, kroppen smärtar men mest av allt glad att jag gjorde det. Tiden var inte viktig det som var viktigt var all kärlek runt banan, känslan och faktiskt en stolthet över att jag gjorde det trots "om inte

Dagen efter:
Vilken skön känsla att gå omkring på campingen i finishertröjan, det som jag blev bestulen på förra året. Bilden som jag hade planerat efter loppet förra året kunde jag nu ta med någon form av stolthet.

Benen kändes faktiskt ganska okey, visst lite stela men inte så farligt.
Tanken att anmäla sig till nästa år finns inte där, då ska jag göra det som jag tycker är roligast och trots den magiska stämningen i Kalmar så finns det andra saker som jag tänker fokusera på. Vi får se kanske åker vi ned och hejar fram alla otroliga människor som överträffar sig själva, upplever sin dröm och blir IRONMEN.

Avslutningsvis måste jag önska mina klubbkompisar Mikael Kjellander och Marie Sandberg som tog sig till Kona på ett otroligt sätt ett stort lycka till på Hawaii. Jag vill även tacka er som reste dit för att heja fram Julita gänget och alla er som har bidragit med bilder. Andreas Assemark du är en grym fotograf.

Ironman Kalmar 2018, nja det står inte skrivit i sten

Nu är det två veckor kvar till Ironman i Kalmar, kanske har det varit så i år att det inte har varit huvudmålet med årets träning. Jag har inte haft samma driv mot Kalmar utan tagit mera slentrian för den tävlingen. Det kan bero på hur det utvecklade sig förra året men det som är mera troligt är att tävlingen är för lång för mig för att det ska vara riktigt roligt hela vägen.

Varför är jag då med? Tja jag vet inte ens om jag kommer att tävla, visst är campingen bokad och visst åker vi ned men jag har ingen ågren för att inte stå på startlinjen. Jag valde bort Halmstad triathlon i somras för att jag inte kände mig i form och det var kanske årets bästa beslut förutom att jag då i stället samma dag krockade med en bil när jag valde att sticka ut på en cykelträning.

Jag har sista tiden letat och letat för att hitta den där känslan och känna uns av positivitet i min träning som får mig att känna att jag vill, jag kan men den finns inte riktigt där. Det kan vara så att när vi är på plats och känner känslan, stämningen för den är otroligt på IM att allt vänder eller så finner jag den de sista veckorna.

Jag har inte bloggat på hela sommaren, livet ni vet det där som ligger utanför internet, digitala moln och uppkopplingar har prioriterats vilket känns riktigt bra och välbehövligt.
För alla er som tror att jag har legat på beachen och vilat så måste jag göra er besvikna jag har tränat på, ja faktiskt riktigt bra. Det som har saknats är de riktigt långa distanserna vilket gör att jag verkligen tvekar att köra en fulldistans i år.

Det bästa med sommaren och campinglivet är att man får träna på många nya ställen och uppleva nya miljöer och här tänkte jag dela med mig lite av sommarens träningspass.
Våren och försommaren var lite av en katastrof när det gäller löpningen men när allt lugnade ned sig och semestern kom så började den kännas bättre.

I Halmstad så fick jag uppleva härliga cykelvägar, underbart med västkusten det finns hur mycket cykelvänliga vägar som helst. Det blev en hel del mil i blåsten under de tio dagarna som vi var där.

Nu började jag komma igång med löpträningen ordentligt och för första gången så lyckades jag få lite tryck i löpningen på kortare distanser.

När vi åkte till Lidköping fick cykeln stanna hemma, här fanns istället en 50m utomhus bassäng och väldigt trevliga ställen att springa på. För första gången på länge så sprang jag nu milen under 50 minuter och det kändes ganska lätt.

Här fick jag också ett par sköna pass med sonen, här springer vi 300m intervaller i backe.

I Askersund låg fokus på simträning, Harge är perfekt för er som vill simträna, det är avstängt för båtar och viken är ungefär 250m bred så det är bara att ligga och simma fram och tillbaka längs avspärrningen. Klart och fint vatten och man ser de 2-3m ned till botten. Inga bilder från simträningen men det blev också en del löpträning. Tur att man har en snäll fru som masserar ömma fötter, eller?

Vi var en sväng till Västerås för att barnen skulle tävla i friidrott. Regn och åska mest hela tiden och här upplevde jag min svettigaste träning någonsin. Inte för att den var tuff utan för att 28 grader i kombo med en luftfuktighet på en miljon gjorde att svetten sprutade. Ingen mysig miljö att springa i men träningen blev gjord.

Träningen på hemmaplan har även den rullat på som vanligt och jag har fått träna många härliga, vidriga, sköna, vackra, men mest har det varit varma pass i år.

Sjöarna har varit otroligt varma i år, ja det är till och med riktigt varmt i havet, det har gjort simträningen lätt att genomföra.

Vi införskaffade en kajak under sommaren, härligt att kunna få med sonen på de längre simträningarna speciellt då det är lite läbbigt med alla båtar när man är längre ut i sjöarna.

Jag har sista tiden tvingat på mig tridräkten för att jag måste vänja mig fast det är varmt ute, här är jag ute på ett brickpass.

Här befinner jag mig för tillfället, ja det var känslan efter passet i förrgår men positiva tankar säger två veckor kvar.

Sist men inte minst så ser jag fram mot nästa helgs swimruntävling med världens bästa fru, vi ska tävla i Ångaloppet 11km. För oss handlar det om att ta sig runt och ha kul, njuta av havssimningen och de otroligt vackra miljöer som tävlingen erbjuder. Lite skillnad mot passet i Djulö med illasmakande dyvatten.

Ö till Ö Utö 2018 vilken resa!

Ett av årets större mål var att ta sig igenom Ö till Ö Utö, 37655 meters löpning och 5165meters simning i förhållanden som jag inte är van med. Det fanns ganska många frågetecken innan loppet och jag och Peter som min swimrunpartner heter hann inte träna swimrun tillsammans mer än en gång.

Tävlingsdagen:
03:45 ringde klockan och det var dags att ta sitt pick och pack för att åka och hämta Peter, det skulle bli en underbar dag på Utö hade SMHI lovat. Resan till Årsta brygga gick fort och utan strul och väl framme började folk samlas för avfärd med båtarna mot Utö.

 

En andra frukost i magen innan vi klev ombord på båten.
Det är härligt med likasinnade människor, vi fick en trivsam resa över med fyra glada och erfarna killar vid bordet som gav både tips och råd för det som väntade oss.

Väl framme vid utö väntade registrering, race briefing mm, allt var mycket bra ordnat kanske förutom att alla t-shirt i herr modell var slut vilket jag tyckte var lite trist. Vi förberedde oss för racet och den stora frågan var neoprenmössa eller pannband? Vattentempen skulle ligga på 8-10 grader och i luften var det strålande sol med ca 23 graders värme. Det slutgiltiga valet blev pannband vilket var ett riktigt bra val visade det sig under dagen.Träffade en av mina Insta vänner Rikard vilket var kul och fick snacka lite med honom.

Tiden gick fort och snart var det dags för start.
Vi var helt oförberedda på när startskottet gick men vi startade långt bak och påbörjade våran långa resa. Den första löpningen gick fint och de ca 2600m kändes riktigt bra även om det var skönt att komma fram till första simningen och få svalka av sig lite. Nu skulle det visa sig att strulet skulle börja.
Simningen gick bra förutom att mina glasögon läckte lite vatten, fick stanna till ute i vattnet för att tömma dem. Väl framme så hade Peters skosnöre gått upp så vi fick en kort vila.
Nu har jag inte riktigt koll på sträckorna men ganska snart så försvann min sko i en gyttjepöl, det var bara att lunka tillbaka gräva upp den och på med skon igen. Simningen efter den så gick fästet till paddeln sönder, dags att mecka igen. Glasögonen läckte vid varje simning vilket kändes skit och inte nog med det innan första cutoff stället hade de gått sönder två gånger.
Ja ja nu händer det nog inte så mycket mer, eller?
Mina vader hade svårt med kylan i vattnet redan vid ca 10km så kom kramperna i båda vaderna, det skulle visa sig att det problemet skulle finnas kvar under resten av dagen.

Kramperna gjorde det riktigt svårt vid de branta stigningarna inne i skogen och efter varje simning fick jag lugnt försöka sträcka ut dem. Peter var dock pigg och skuttade glatt fram bland stock och sten. Här började stressen komma vi låg långt efter planen och nu handlade det bara om att inte missa cutoff tiden vid båtshaket. Vi trasslade oss vidare och klarade tiden med knappt 11 minuter.

Nu började även låren att säga ifrån, helvete bara att bita ihop och göra vad man kan men det blev svårare och svårare. Dessutom började jag nu bli riktigt kissnödig, det kalla vattnet gjorde att det gick inte att fixa under simningen, bullmagen började växa. Södra delen på Utö var helt magisk och utsikten helt bedårande otroligt vilken underbar miljö vi fick vistas i under dagen.

Nu gällde det att ta sig samman vi stannade till och fixade glasögonen ytterligare en gång då det nästan var som att simma utan glasögon. Efter Tymarsviken-Storasandsudd så var vi tvungna att lösa även blåsproblemen som vi båda led av. Nu väntade en tuff sträcka med bland annat en ca 4,7km lång löpning på grusväg i strålande sol utan någon skugga så långt ögat nådde. Låren brände för varje steg och vaderna krampade men vi tog oss sakta vidare steg för steg. Vi peppade varandra och målet var inställt på en sak, vi får inte missa nästa cutoff, vi tänker inte åka hem utan medalj.

Väl framme vid den andra cutoffen så hade vi klarat det med ca 6 minuter tillgodo, nu jäklar var det bara att bita ihop. Några apelsiner i magen och så for vi vidare, Peter var fortfarande ganska pigg och kände att han nu kunde dra mig i linan.  2 km löpning på grusväg, fixar vi det så ska vi klara den långa simningen. Vi hade nu sällskap av två andra par, vi skiftade platser om vartannat men höll hela tiden till nära varandra. De siktade på samma mål och vi peppade varandra genom dessa två kilometer.
600m simning, nu gällde det att bara jobba på axlarna började kännas men inte så farligt. Glasögonen läckte som såll för att klara detta var det bara att blunda och simma på. Jag hade Peter bredvid mig så det var ingen fara utan vi hade koll på varandra. Upp på klipporna och satte fart de sista 500metrarna mot sista cutoffen. Där väntade Jonas och Robert med stora björnkramen vi hade båda klarat det nu var vi säkra och kunde bara ta oss mot mål. 5,5km löpning och 900m simning kändes som en barnlek.
Nu fanns ju inga hinder kvar. Vi sprang ifatt Jonas och Robert igen efter lite laktris vid energistationen och gjorde varandra sällskap under den första längre löpsträckan. Nu stötte vi på riktigt kallt vatten för första gången under dagen, det kändes som om tänderna skulle spricka och det gjorde fysiskt ont i fötter och händer. De krampande vaderna blir ju inte så mycket gladare av detta.

Allt gick nu av bara farten de sista små öarna passerades och snart stod vi där inför sista simningen och de 370m som skulle ta oss i mål. Vi joggade mot mållinjen och känslan att springa in i målet var enorm. Vilken lättnad, tacksam och jäkligt glad, trött och stolt hade vi klarat det.

Ett teamarbete, jag hade aldrig fixat det själv utan Peters ord, handen på ryggen eller draghjälpen på grusvägen. Vilken kille!

Väl i mål så hämtade vi våra väskor och pustade ut nere i hamnen och där kom våra följeslagare och jag kände mig så himla glad att även de hade fixat det, vilka hjältar.

Nu väntade avspolning med kallvatten och ombyte från blöta kläder. Här kom frossan smygande och man kände att man började skaka en del. Arrangörerna hade fixat riktigt god mat och när vi satte oss till bords så smakade det riktigt gott. Behovet av den energin var enorm.

Nu sitter jag här framför datorn och försöker minnas men det är ganska svårt, jag var i min bubbla speciellt under de sista 5 timmarna för att klara min smärta jag glömmer inte landskapet och de vackra vikarna, de härliga människorna som jag mötte, min kompanjon och inte heller denna blänkande medalj. Det kallas för prestationsmedalj och jäklar det är precis vad det är, vi gjorde en grym prestation och som 51 årig man så är jag så otroligt glad att jag fortfarande kan genomföra dessa äventyr men denna gången hade jag inte klarat det själv.

Tack Peter!