Tävlingen som gav blodad tand

På väg mot Dalarna för semester med husvagnen....

Ja på vägen ligger Falun, jag hade kikat in det innan men inte anmält mig för vi var osäkra på vilken dag vi skulle kunna åka upp. Tävlingen jag snackar om är Falun Runn Open Water.

När vi kom fram till Roxnäsudden så var vädret helt okey även om det blåste lite, vi var där ganska tidigt så det var inga problem att backa in husvagnen även om det någon timma var proppfullt på parkeringen,
Vi tog en runda och promenerade ut på udden för att få en bild av banan och hur vattnet såg ut. Det kändes först lite skrämmande för på Östra sidan av udden blåste det ordentligt och vågorna slog in ordentligt, kanske inte för en van open water-simmare men definitivt för mig.

Målgången

Jag anmälde mig och sedan följde 1,5h med nervös väntan, pastasallad, regn och ökad vind. Efter Infomötet så försvann nervositeten, då gick allt så fort på med utrustningen, snackade lite med andra simmare och rätt som det var så stod jag där i vattnet tillsammans med 200 andra simmare.

Det var behagligt i vattnet och en riktigt skön stämning där alla snackade med varandra så känslan var helt underbar. Nu var det bara att sikta fram mot målet.

Starten

Starten gick och jag var iväg det var trångt och bökigt, jag blev påsimmad ett par gånger och fick några slag men inte så farligt. Jag kom fort in i ett bra flyt och jag tyckte att det gick i behagligt tempo. Det visade sig efter ca 300-350m att jag hade fel jag hade tagit i allt för mycket och började tappa andningen. Vågorna var helt okey även om man drev lite in mot land. Nu fattade jag för första gången hur svårt det är att simma i en rak linje när man inte är inne i en klungsimning.

Ute vid uddens topp så var flytet ganska bra igen för att efter ca 1km tappa flytet åter igen, nu började underkroppen sjunka ned i vattnet och mitt flytläge var ganska uselt. Sista 500m så fick jag varva crawl och bröstsim. Men det var helt ok, jag är här för att lära.
Jag gick i mål som 4a i 1500m motionsklassen på tiden 31,49 kanske borde jag ha kunna presterat några minuter bättre men för att vara första gången och ganska rufft väder första halvan så är jag jättenöjd.

Avslutat race

Kaffe och muffins väntade efter målgången och en känsla av att ha klarat av någonting fr första gången, ganska nice.

Efter racet så väntade vi in de sista simmarna innan det var dags för prisutdelning, myste lite med min ena dotter när vi kikade på de sista som tappert slet sig sakta in mot mål samtidigt som regnet mjukt föll över udden.

Avslutningsvis så lyckades jag kamma hem ett utlottningspris, ett par 2XU simglasögon innan vi packade vagnen och fortsatte våran resa norrut.

En sak kan jag lova detta var inte min sista Open Water tävling.

Fakta: det fanns flera klasser men jag valde den kortare 1500m klassen den stora klassen var 2500m det hade fungerat men det visste jag inte i förväg. Det fanns även en 500m klass samt ett vattenprov på 200m för de yngsta.

Jag är som en svensk sommar med allt vad det innebär....

Jag är lite som sommaren det är en vild blandning av sol och spöregn...

Hostan är på väg att försvinna, tack för det för den har inte varit rolig. Nu har träningen kommit igång hyfsat igen och det börjar känns bra på cykeln. Simningen är ok men det är slitsamt i öppet vatten. Tyvärr så återstår löpningen och det är en av dessa regnmoln som täcker min för övrigt hyfsat blåa himmel. Ok jag ska förklara.

Jag började veckan med en 5mils cykelträning och tisdagen så simmade jag med Åsa och hennes kompis Camilla i en timme i lugnt skönt tempo. Kroppen känns ok även om det var lite segt i andningen när vi simmade. Sedan bestämde jag mig för att testa löpning för första gången på väldigt länge. Det blev en kort runda men i hyfsat tempo, efteråt så kändes det okey även om jag kände minimalt av den gamla skadan som jag fick innan jag blev sjuk. Det ömmade väldigt lite i underbenet.

Trött men glad

 

På fredagen så gjorde jag en favorit i repris och sprang en kortare runda, tyvärr så gjorde sig den gamla skadan hörd på en gång. Jag stumnade lite i mitt knä och fick smärta i underbenet.

 

 

 

Jag fick en del att fundera över efter träningen. IM ligger bakom hörnet och jag kommer inte att kunna köra någon löpträning innan dess. Det betyder att all löpträning på mer än 5 veckor försvinner innan den tävlingen.

 

Som jag ser det så har jag tre alternativ.

 

1) Prova med löpträning med risken för att det inte blir någon IM

2) Skippa all löpträning och köra tävlingen och hoppas på att det fungerar ändå och att jag klarar av att genomföra tävlingen på ett hyfsat sätt.

3) Lägga ned allt vad tävling heter under några månader och försöka få ordning på benet.

 

Jag ska försöka med nr2, dvs koncentrera mig på simträning och cykel sedan får jag hoppas på att löpträningen som jag har gjort innan skadan räcker till och att det inte smärtar värre än att jag kan ta mig igenom de 2,1 milen. Och det ska jag fasiken göra även om det betyder styltben sista milen.

 

På lördagen gjorde jag en kortare simträning i Hjälmaren, det blåste friskt men var hyfsat varmt i vattnet.

 



Tyckte att crawlen kändes ok men upplevde att våtdräkten tryckte som tusan över bröstet, märkligt den känslan har jag aldrig haft. Kanske att den inte satt på som den skulle.

 

 

Jag behöver mera öppet-vatten träning då det är ovant med vågorna och det känns lite stressat då man inte glider på samma sätt som i bassängen. Det som känns skönt är att jag inte känner någon större oro längre för det djupa vattnet.

 

 

I dag söndag så körde jag en 5mils tur på cykeln i ok tempo trots en häftig blåst på vissa ställen, sista 1,5-2 milen fick jag krypa ihop ordentligt för att undvika en riktigt trist motvind. Men benen känns ganska starka behöver bara fortsätta jobba fram lite tempo igen.

 

Nu ser jag fram mot en ny vecka med ordentligt med träning och hoppas på att de sista veckorna ska kunna få mig i skaplig form i 2 av tre moment i varje fall.

 

Som att börja om från noll....

Fortfarande sitter hostan i den verkar vara en riktigt seg historia.....

Jag har under veckan kört tre ganska lugna cykelpass, i veckan, när jag nu borde vara på topp så är jag så långt ned på botten som jag bara kan vara. Jag har kört passen utan att kunna ta i ordentligt då hostan kommer direkt vid ansträngning. Min astma gör att det tar längre tid innan det ger  sig och jag kan inte på något sätt påskynda det hela.

Tanken är att nu skulle jag köra en hel del brickpass vilket betyder att efter ett hårdare cykelpass slänga på sig skorna för att växla till löpträning men som det ser ut nu är det helt omöjligt. Dessa pass är viktiga för att vänja kroppen med växlingen mellan cykel och löpning som annars kan bli riktigt jobbiga. Men nu är jag där jag är och jag får göra det bästa av vad jag har att arbeta med. Men löpträning är helt otänkbart så länge kroppen är som den är.

Jag kan i vart fall säga att mitt tredje pass i veckan var hyfsat positivt då låren svarade hyfsat även om jag saknar både distans och fart. Jag hoppas på att kunna göra ett något längre pass under söndagen och ska försöka hålla en medelfart straxt över 30km/h.

I dag blev det ett kort simpass i Hjälmaren, det blåste skapligt och var ganska kallt i vattnet. Jag fick inte till en riktigt avslappnad crawl men jag tror att det hänger lite ihop med andningen då det är svårt att snabbt dra in ordentligt med luft i lungorna.

Provade att simma för första gången med tridräkten under våtdräkten och det kändes riktigt bra.
Jag blev nog lite chockad när jag kastade mig i vattnet mest för att det blev så kallt om huvudet men i övrigt kändes det bra. Trots allt så var känslan ändå helt okey fick bara anpassa andningen åt rätt håll så jag slapp svälja en massa vatten. Vattnet var riktigt mörkt  och det var i vågorna lite svårt att navigera.

Efter passet så kände jag mig mörbultad i kroppen men inte rent konditionsmässigt, det började regna när det var dags för ombyte så ganska skönt att få komma i varma kläder igen.

Nu fortsätter jag med cykel och simträning och hoppas på att hostan ger sig och lungkapaciteten ska bli normal igen så att jag kan sätta lite tryck på träningen. Det är i dag 29 dagar kvar innan Jönköping och jag har inte gett upp att kunna komma i så pass bra form så att jag kan genomföra tävligen med hedern i behåll.

Att skifta fokus!

Känslan är sådär när man inser att fokus måste skiftas till det sämre...

För någon månad sedan så låg fokus på personligt rekord på maran i Stockholm och ett riktigt krigarlopp i Jönköping. Fokus låg också på att träningen i öppet vatten skulle vara i full gång vid detta laget. Men nu gäller det att anpassa sig, ta ett nytt steg och sätta nya mål, dvs skifta fokus.

Nu är besvikelsen borta över Stockholm jag bytte den mot glädje över att få se min fru göra sitt första Marathon, strålande sol perfekt väder och en otrolig stämning. Hon gjorde det med bravur och jag är stolt som tuppen över henne. Kunde inte låta bli utan hoppade in på stadion och drog en bild på henne framför den underbara publiken.

 

Det var en härlig helg och jag fick se flera vänner son forsade fram på Stockholms gator.

 

Men nu är det glömt...

 

 

Från och med i dag så är det framåt som gäller igen. det är en knapp månad kvar till Jönköping och jag sitter här med en kropp som fortfarande är sjuk även om det börjar bli bättre samt att jag inte vet hur statusen på skadan är.

Målen är skiftat nu gäller det bara att bli så stark som möjligt så att jag kommer att kunna genomföra mitt första triathlon. Jag kan inte sörja det som varit eller kunde ha varit utan bara blicka fram och gör det bästa av det jag har.

Jag bestämde mig för att göra ett första träningspass. Även om passet var väldigt lugnt utan någon nämnvärd puls för då hade hostan kommit som ett brev på posten, men jag måste få igång musklerna igen. Det blev en knapp timmes tempocykling tja eller cykling på en tempocykel kanske det borde stå för så mycket tempo var det inte att tala om. Men nu är jag igång vilket känns bra, jag hade nästan börjat komma in i en bekvämnlighetszon som inte är bra.

Nu hoppas jag kunna trampa på under veckan och sakta öka på tempo och distans och om ytterligare någon vecka dra på mig löparskorna igen samt även att kunna göra kortare simpass ute i sjöarna. Dock får det inte ske till kostnad av att förkylningen förvärras igen så lågeffektiv träning till att börja med.

Jag kryper in i min bubbla igen och lägger fokus på det jag tror på och ska se till att jag kommer ut starkare än när jag kröp in!

När det inte kunde bli sämre!

Ja känslan var där att nu kan det inte bli sämre....

Men tji fick jag. Jag har vilat totalt från allt vad ansträngning av ben heter under snart 2 veckor. Nu betyder inte bara det att jag har vilat utan även att jag har missat min träning både cykel och löpning. Knä och ben börjar kännas bättre även om det inte känns helt bra fortfarande.

Jag bestämde mig i måndags för att om jag kan springa en kort runda (4km) på tisdagen ( vilket jag gjorde utan någon märkbar smärta även om jag var trött) och en 1h runda i dag så struntar jag i alla uppsatta mål. Jag skiter i drömtiden utan bara lunkar mig fram för ett framtida mål på 10 Stockholms Marathon på raken som alltid har funnits där. Nu skulle ju vädret dessutom för första gången sedan jag började springa bli bra, tänk att få springa ett Stockholm utan regn, otroligt. Om det så tar 5h att ta sig runt skitsamma jag vill verkligen känna känslan av att stå där i starten när 20 000 + sakta börjar springa mot sina mål. Jag vill springa in på stadium, få stumma ben, dricka en öl och käka 2 korvar..... Jag vill!!!

Då hade jag känt lite av hostan som hade kommit smygande, men den störde inte. Nu sitter jag här och hostar så lungorna hoppar upp och ned och jag vet inte om det är värmen eller om det är febern som får mig att svettas. Orken i kroppen och knoppen är minimal.

De sista dagarna har mejlen, Facebookuppdateringarna på hur du dricker, äter osv innan ett Marathon rullat in. Jag minns inför mitt första hur jag läste alla och  fattade föga hur lycklig jag skulle bli när målen inne i stadium låg där 50m fram, euforin och den totala utmattningen.
Nu hoppar jag över allt om denna tävling, jag vill inte se jag vill inte känna.
Visst hoppas jag på ett mirakel inför fredagen, tyvärr är jag och gud inte bästa polarna så jag tror inte att han kommer att utföra några större mirakel i denna kropp. Jag får ta denna helg, glömma och sedan gå vidare mot nästa mål.

Jag är medveten om att detta inte är OS eller ett VM kval som jag missar längdhoppet med 1cm men detta är ett av mina mål något som jag drömmer om och längtar till. Skitsamma!

Men det är inte skitsamma för jag vill verkligen så otroligt mycket vill jag verkligen.