Jag hatar min kropp!

Just nu hatar jag verkligen min kropp......

Men först måste jag berätta om veckan, tog jag mig verkligen vatten över mitt huvud när jag tog mitt beslut som låg utanför min bekvämlighetszon? Nja kanske inte men det var en rejäl adrenalinkick.

På måndagen var det dags att simma min första simtävling, varför gav jag mig verkligen in i detta? Varför följer jag inte mina tankar om att inte utsätta mig för det som jag tycker är obehagligt.
Jag kom i god tid till tävlingen så jag hann värma upp ordentligt och träna lite extra på voltvändningar och starter.

När de andra i simgruppen kom så kändes det lite bättre, underbart att man kan känna en trygghet med sina träningskompisar.

Det visade sig att vi skulle vara först ut med 50m fritt, det var uppdelat i två heat och jag gick ut i det första. På något konstigt sätt så började jag känna mig ganska lugn trots att simhallen var full med folk och en hel del som jag kände dessutom.

Jag gick upp på startpallen och när starten gick så kom jag iväg bra, det kändes bra men vid 15-18m så fick jag känslan av att jag inte simmade på max utan sparade mig något.
Vändningen gick smärtfritt men inte helt bra, frånskjutet blev utan riktigt tryck och jag kom lite långt från bassängkanten. Sista 25m så tyckte jag att jag kunde gasa på och när jag satte handen i kaklet (ingen perfekt målgång) så kunde jag konstatera att jag hade klarat mig under 35sek vilket var mitt mål. Den officiella tiden blev 34,57 så nu har jag ett pers på 50m frisim.

Efter tävlingen blev stämningen avslappnad och vi kunde kosta på oss lite bus i hoppbassängen.

På onsdagen testade jag åter igen att springa för att kolla känslan i mitt ben, för att garantera en hyfsat lugn runda så tog jag med sonen som hade till uppgift att bromsa mig. Nu ska tilläggas att han på kortare distanser är precis lika snabb. Tyvärr så kom smärtan omgående tillbaka och nu kom känslan av att detta inte är att leka med. Är det värre än vad naprapaten trodde?

Torsdagens simträning var riktigt kul och hård, det var ett riktigt styrkepass för lår, mage och axlar och jag kände mig helt slut efter träningen. Smärtan fanns kvar i benet men under sim eller cykelträning så känner jag inte av den.

Jag avreagerade mig på fredagen i gymmet, kanske inte så smart att köra mycket överkropp  då jag hade simträning på lördagen men för tillfället kändes det bra. Så jäkla skönt att i ren frustration få pumpa slut på kroppen.

Lördagsträningen kändes rolig även om min träningsmotivation har börjat tryta något. Alltid roligt att få träna med triathlongänget. Vi körde gemensamt även fast vi alla ligger på olika nivå och fick bra tips och råd av Micke som höll i träningen.

Nu började jag känna av torsdagens simträning och gymträningen i axlarna men det är självförvållat och träningsvärk är en skön värk. Här kommer en liten snabbvideo som jag spelade in när gänget simmade 50m Popov vissa för första gången och andra som har gjort det många gånger.

Söndagsträningen fick bli en riktigt skön MTB runda, delar av rundan var riktigt bra medan andra delar var väldigt snöiga, isiga eller leriga. Ja det var en riktig kompott av alla underlag.
Att få komma ut i skogen var härligt och något som jag verkligen har saknat, trainer i all sin ära men att få komma ut i verkligheten är så mycket skönare.

Jag hatar min kropp!

På söndagskvällen började det sjunka in att benet inte fungerar som det ska och när jag tänker tillbaka så har känslan av att träna är roligt börjat dala. Jag känner mig inte längre så inspirerad av att genomföra det jag har tänkt mig. Detta blev klart på måndagen då jag avbröt min träning på trainern redan efter halva tänkta tiden, det var helt enkelt inte roligt längre.

Jag hatar verkligen min kropp för tillfället!
Jag har gett den allt den behöver. Vila när den är trött, träning när den kräver att få röra på sig, energi i form av mat och extra tillskott som exempelvis D-vitamin och magnesium. Jag har planerat för att kroppen ska orka och kunna bygga sig stark, den får en blandning av underlag vid löpträning och flera omväxlande träningspass. Jag ger den Rehab och ser till att göra som sjukgymnasten säger.
Varför vill den inte fungera? Det tog mig till november innan mitt knä började kännas ok efter sommarens problem och nu detta.

Jag vill verkligen inte tappa motivationen men känslan av att det är skitsamma för det kommer ändå att skita sig har infunnit sig och det är ingen bra känsla. Jag hoppas verkligen att jag kommer att kunna vända på mina tankar och hitta glädjen igen och tills dess hoppas jag bara att jag kan traggla vidare och ändå hålla igång på ett hyfsat sätt.

I kväll ska jag släpa mig till gymmet och i morgon har jag åter igen tid hos naprapaten som jag hoppas på annars vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag kan inte vila mig i löpform och springa går inte p.g.a. smärtan. På torsdag ska jag simma sedan tänker jag logga ut från träningen under några dagar, fira jul och ha det gott och hoppas på ett julmirakel.

Önskar er alla en riktigt God Jul!