Nu börjar jag bli riktigt orolig

Nu börjar jag bli riktigt orolig för säsongen 2017, jag har lagt ned allt jag kan för att nå mina mål och kunna genomföra årets tävlingar. Men problemet med mitt ben kvarstår och löpträningen ligger mer eller mindre i malpåse.

Det har nu gått lite mer än 7 veckor sedan problemen startade, en punkt på underbenet som smärtar vid och efter löpträning. Jag har besökt naprapat, sjukgymnast och senast även läkare. Efter läkarbesöket så röntgades benet ( med vanlig röntgen) där kunde inte läkaren se någon stressfraktur eller skelettskada.

Vad som syns är bland annat däremot Kvarvarande osteosyntetsmaterial fån en gammal operation där stift, skruv och en del av en märla ligger fritt i mjukdelarna och ställer frågan om detta kan vara problemet och om det borde opereras ut. Till detta kommer även gamla skelettskador som jag tydligen har utan att veta om att de har skett. Frågan ställs till ortopeden som sätter upp mig på 3 månader, dvs ortopedbesök i slutet av april. Jag har sökt på div andra vårdinrättningar men hittar inget som kan påskynda ärendet.

Där någonstans försvann all inspiration till träning, jag har fortsatt att träna på som vanligt men när motivationen brister så gör även träningsmoralen det. Glädjen runt att ge allt är mer eller mindre borta och det är betydligt lättare att slå av på takten, sluta lite tidigare eller helt enkelt hoppa över en träning. Motivationsbilder som jag har använt mig av är inte längre lika klara och betydligt svårare att plocka fram. Hur länge jag har lust att träna vidare på detta sett utan att se positiva resultat återstår att se men jag tar en dag i taget.

Jag har inte satt något datum för när det är dags att inse att jag inte kommer att kunna genomföra mina inplanerade tävlingar men det jag vet är att det datumet närmar sig med stormsteg.
Närmast ligger Stockholms Marathon följt av IM Jönköping och sedan IM Kalmar, något annat har jag inte vågat planera in pga skadan.

Bortsett från alla pengar som jag har lagt ned på dessa tävlingar, hotell, bokade campingplatser, bokade hundhotell, material osv så har jag lagt ned massor av tid, tid som gör att annat har fått stå tillbaka. Vi har planerat hela semestern runt årets tävlingar och känslan av att behöva åka till dessa ställen utan att kunna tävla bara för att vi har hotell och bokade campingar gör semestern till en ren plåga.

Än har inte repet gått och jag har inte ställt mina gamla goa löparskor på hyllan dessutom är det sista som överger människan är hoppet. Nu slår jag ihop datorn och har bestämt mig för att inte öppna den för att blogga igen så länge problemen fortsätter för det känns bara som ytterligare en tyngd som läggs på den redan tunga bördan.

Det är dags att hitta sig själv igen för denna version av Benny är ingen lycklig man längre.

Sällan har jag varit så nervös inför en träning som i dag!

 

Det har gått två veckor sedan jag senast provade att springa och då slutade det med smärta och bakslag.

Det är nu 5 veckor sedan strulet med mitt underben började och sedan dess har jag i stort inte löptränat bara testkört benet på någon kortare runda.
Men i dag var det dags efter 6 dagar utan att jag känt något alls i benet och som sagt två veckor sedan jag testade det senast. Jag har varit rejält nervös de senaste dagarna inför denna söndag, men mer om detta i slutet först lite om min nästa fas och om veckans träning.

Den 1/1 så var det dags att kliva in i nästa fas som jag kallar förberedelsefasen, det är nu dags att kliva upp ett snäpp och även att börja plocka in hårdare pass, mera syraträning och längre pass.
Först ville jag titta tillbaka för att se hur träningen har sett ut sedan jag ökade på min satsning.

Träningsplaneringen har jag delat upp i två delar för att kunna få en överblick.

Jag jämför här 2015 med 2016 och uppskattar våren 2017

Jag har ökat träningen under perioden 1 sept- 31 dec med 41%
Jag har ökat träningen under perioden 1 jan-31 maj med 38%
Uppskattad ökning av träningen 1 jan-31 maj 2016 jämför med 2017 beräknar jag öka med 33%

Det säger förmodligen er som läsare ingenting men för min del så säger det framför allt att jag inte behöver hänga läpp för att det försvinner ett antal löpmil under dec-januari för jag beräknar ändå att kunna få tillbaka dessa så länge skadan inte hänger i för länge.

Min träning har fokuserats på styrka och cykel men även en simträning denna vecka.

Styrketräning:
Jag har genomfört två styrkepass på gymmet, jag går igenom hela kroppen och sedan jag gick in i förberedelsefasen så är träningen ca 20-30 min längre och med tyngre vikter men fortfarande inte med maxvikt någon gång.

Problemet har varit vikten då jag inte har kunnat springa så har jag gått upp ca 5kg på 5 veckor vilket inte är så bra men jag räknar med att kunna plocka bort de kilona så fort jag kan ge mig ut på längre löpträningar igen. Här ser jag goda resultat då jag orkar med betydligt mera vikt mot för någon månad sedan.

 

En liten film från gymmet!

 

 

Cykel:

Trainerträningen går in i nästa fas med längre, hårdare intervaller och med längre totaltid. Jag försöker att för närvarande ligga på ca 200w i vilan för att öka till mellan 250w-320w beroende på intervallerna. Här tycker jag att kroppen har svarat bra och cyklingen känns kanon, jag har dessutom haft möjligheten till att träna två morgonpass på cykeln då barnen har sovit länge under veckan vilket har varit kanon för sedan är hela dagen fri till pulka och annat skoj.

 

 

 

Simträning:

De ordinarie simträningarna har haft vinterledigt men jag har trots det fått in simträningarna ändå, denna vecka genom Julita triathlon som hade gemensam träning på lördagen i Duveholmshallen. Vi var 17st anmälda som genomförde att bra pass på knappt 3km.

 

 

 

Det kommer att bli en viss ökning av simträningen då jag kommer att simma med triathlonklubben de gånger som vi kör gemensamma pass framöver. Tanken är att göra ett simtest så småningom för att se vilka km tider jag ligger på vid 1h träning.

Så var det söndag och efter Nilsson hade med bravur genomfört sista passet i Tour de ski så var det dags att bege sig ut för att testa om benet skulle hålla för löpning igen.

Det var en riktigt fin dag, solen sipprade igenom molnen och temperaturen visade på -4 grader. Jag valde att springa på lite varierande underlag och i ett väldigt lugnt tempo. Tanken var att vid minsta smärta avbryta träningen för att mildra ev fortsatta skador.

Trots att det var bedövande vackert ute så var varenda tanke på smärta, jag kände av varje steg och kunde inte fokusera på annat. Efter några kilometer kom jag in på en traktorväg där underlaget brast under fötterna hela tiden, jobbigt och lite instabilt och jag kände hur min högra vad började protestera lite. Men det var inte smärta det var mera stumhet och trötthet vilket inte är så konstigt med tanke på min minimala löpning den sista tiden.

När träningen var slut kunde jag konstatera att ingen smärta eller svullnad hade uppkommit och nu på kvällen så känns allt fortfarande bra. Jag hoppas verkligen att det har vänt nu och att jag kommer att kunna springa på som vanligt om ett par veckor.

Nu ska jag sakta öka längden och kraften i löpträningen jag vill inte riskera någonting genom att stressa bara för att suget finns där.

Jag har inte på något sätt genomfört samma prestation som Stina men jag tror rackarns att jag är lika nöjd med min träning i dag som hon är med sin grymma klättring i slalombacken.