Det har nu gått lite mer än 7 veckor sedan problemen startade, en punkt på underbenet som smärtar vid och efter löpträning. Jag har besökt naprapat, sjukgymnast och senast även läkare. Efter läkarbesöket så röntgades benet ( med vanlig röntgen) där kunde inte läkaren se någon stressfraktur eller skelettskada.
Vad som syns är bland annat däremot Kvarvarande osteosyntetsmaterial fån en gammal operation där stift, skruv och en del av en märla ligger fritt i mjukdelarna och ställer frågan om detta kan vara problemet och om det borde opereras ut. Till detta kommer även gamla skelettskador som jag tydligen har utan att veta om att de har skett. Frågan ställs till ortopeden som sätter upp mig på 3 månader, dvs ortopedbesök i slutet av april. Jag har sökt på div andra vårdinrättningar men hittar inget som kan påskynda ärendet.
Där någonstans försvann all inspiration till träning, jag har fortsatt att träna på som vanligt men när motivationen brister så gör även träningsmoralen det. Glädjen runt att ge allt är mer eller mindre borta och det är betydligt lättare att slå av på takten, sluta lite tidigare eller helt enkelt hoppa över en träning. Motivationsbilder som jag har använt mig av är inte längre lika klara och betydligt svårare att plocka fram. Hur länge jag har lust att träna vidare på detta sett utan att se positiva resultat återstår att se men jag tar en dag i taget.
Jag har inte satt något datum för när det är dags att inse att jag inte kommer att kunna genomföra mina inplanerade tävlingar men det jag vet är att det datumet närmar sig med stormsteg.
Närmast ligger Stockholms Marathon följt av IM Jönköping och sedan IM Kalmar, något annat har jag inte vågat planera in pga skadan.
Bortsett från alla pengar som jag har lagt ned på dessa tävlingar, hotell, bokade campingplatser, bokade hundhotell, material osv så har jag lagt ned massor av tid, tid som gör att annat har fått stå tillbaka. Vi har planerat hela semestern runt årets tävlingar och känslan av att behöva åka till dessa ställen utan att kunna tävla bara för att vi har hotell och bokade campingar gör semestern till en ren plåga.
Än har inte repet gått och jag har inte ställt mina gamla goa löparskor på hyllan dessutom är det sista som överger människan är hoppet. Nu slår jag ihop datorn och har bestämt mig för att inte öppna den för att blogga igen så länge problemen fortsätter för det känns bara som ytterligare en tyngd som läggs på den redan tunga bördan.
Det är dags att hitta sig själv igen för denna version av Benny är ingen lycklig man längre.
Motivationsprövande Benny!
SvaraRaderaKan förstå hur det känns när det inte vill gå som man vill med rehab av skador.
För mig som kommit in i träningscirkusen sent finns det alltid ett mått av stress... "Oj , fyller 50 nästa år" , "hur länge vill min kropp hänga med." , "när kommer nästa skada" etc...
Brukar då tänka tillbaka på tillfällen då man träffat sköna människor både 10-20 år äldre än jag som också började sent.
Tjejer och killar som fortfarande kör på och haft både 20 och 30 år av kontinuerlig träning. Helt enkelt känna att det är inte slutet utan fortfarande början eller "mitt i karriären".
Att ta en paus i löpningen för att laga kroppen suger självklart i nuläget, men fördelen med triathlon är att man kan träna andra grenar under tiden.
Det som jag tycker är värst är den energi man tappar, för jag anser att träning ger energi, den tar inte energi.
Kan jag då ligga i bassängen eller cykla för att träna vidare i teknik och öka konditionsnivån så frigör det ett lugn, för mig i alla fall.
Men.... Tappa inte sugen! Ge inte upp!
Som Joe Friel säger i son bok
, The Triathlete's Training Bible:
"Patience is a mental key to success in triathlon. If you can't develop patience, then you are doomed to struggle and fail in achieving your goals. It's that simple..."
Håller verkligen tummarna att vi ses på startlinjen i Kalmar i år, och/eller nästa år, eller året efter det....
Träna smart och ta hand om dig!
Patrik "pagarn"
Tack Patrik!
RaderaIbland tror man att man är ensam om att råka ut för allt skit, förra sommaren knäskada och nu detta. Speciellt trist är det när man har försökt at göra allt rätt utan att stressa kroppen.
Man glömmer lätt att vi är många som kämpar på runt om i landet för att klara våra mål trots skador och att hela tiden få kämpa med att man är lite äldre.
Målen finns där, drömtiden på maran som jag har kommit närmare för varje år.IM Jönköping på min 50 års dag och givetvis Kalmar som det stora målet.
Kanske får några av målen stryka på foten beroende på vad som händer.
Jag håller med dig, jag började också sent men har aldrig varit i så bra form som nu och jag tänker inte ge upp min dröm.
Jag måste bara ta mig ur mina negativa tankar och få tillbaka glädjen för oavsett IM eller inte så älskar jag att träna och jag vill hålla på länge. Det finns massor av äventyr som jag vill genomföra. För gammal blir man nog aldrig, måste bara anpassa oss efter förutsättningarna.
Jag lovar att vi ses vid startlinjen och sedan efter målgången med medaljen runt halsen och ett lyckligt flin på våra läppar.
Stort tack för uppmuntran, det betyder en hel del ska du veta.
Sköt om dig och lycka till med din egen träning och dina mål.
Benny