Varför kan jag inte låta bli?

Jag har lätt att glädjas med andra och njuter av att se andra lyckas med sina mål. Förra året var jag nere i Kalmar och hejade fram mina klubbkompisar och fick se dem nå sina stora mål det var underbar att se dem lyckas med sina bedrifter.
Efter mina målgångar i Stockholms Marathon så brukar vi dröja kvar för att heja fram de som krigar ute på banan och jag kan säga att det vid flera tillfällen har droppat en liten tår av glädje när jag ser någon som har slitit länge och med plågsamma steg tar sig mot Stockholms stadium.

Jag har personligen aldrig flinat över att slagit några av mina vänner utan bara med glädje njutit av att vi har lyckats tagit oss i mål med stolthet.
Så varför gör jag då tvärtom jämför mig med andra och tycker att det är jobbigt att vara lite sämre,  jag tränar för min skull för att nå mina mål och tjänar ingenting på att jämföra mig och mina prestationer. Visst är jag tävlingsmänniska men bara på banan för sedan har det noll betydelse.

Jag har lite att brottas med för jag vill bara njuta av min idrott och inte bara genomföra min träning för att kunna jämföra mig med andra. Det enda som händer av det är ett illamående inför småtävlingar men när jag väl är på plats så inser man ju att det är bara kul och trevligt.

Men jag tänker inte ge mig jag ska få bort prestationsångesten för jag vill inte ha det så det tar bort glädjen och utan glädjen så tynar jag lite.

Veckans träning har varit en skön mix även om jag missade torsdagssimningen på grund av att vi for till Norrköping för att köpa en ny husvagn. Märkligt jag har inte missat en simträning någonsin hittills. Jag har fått till fina cykelpass på trainern men står utecykling bakom hörnet.

 

När man tränar finns det olika miljöer, kanske är denna som jag sprang igenom på tisdagskvällen inte en av de mysigaste på kvällarna. Otrygghet  har tyvärr blivit en vardag för många kanske speciellt kvinnor som tränar, själv känner jag mig trygg men kan vara orolig när min fru är ute på kvällsrundor.

Denna miljön är betydligt trevligare, jag njöt av ett MTB-pass med min son i lördags. Underbart väder trots en kraftig blåst. Skogen ger mig aldrig en obehagskänsla oavsett om det är becksvart med endast pannlampan som sken eller som i helgen underbart vårljus.

Ok lite nervis ibland mitt i älgjakten kanske.

Att springa på grusvägarna som i fredags är kanske den härligaste miljön, lättsprunget underlag men ofta med ganska många brantare backar, många pulshöjare och riktigt bra träning. Det blev en riktigt skön mil som borgar för en fin start på helgen.

Miljön vid mina långpass är också oftast mycket trevlig, visst blir det en del trafik men jag väljer oftast 70 vägar och på helgerna brukar trafiken inte vara så farlig. Tyvärr kommer det några fartdårar på de krokiga vägarna som inte har vett att hålla ut eller bromsa in när man möter dem. Tyvärr blir detta ett ännu större problem när man ligger på tempocykeln och kan då vara riktigt otäckt ibland.
Söndagens LD-träning blev en härlig och jävlig uppgörelse, första 14-15 km var underbara i 5,15 tempo rullade allt bara på och jag njöt för fulla muggar i solen.

Sedan kom bakslaget! Jag valde att inte äta innan och med endast tårta och kakor i magen ( efter sonens födelsedagsfirande) så tog energin slut och då menar jag tvärslut. Musklerna mattades och de sista kilometrarna blev en riktigt hemsk upplevelse, det värkte och all ork bara rann rakt ur min kropp. Ja jag vet skyll dig själv men jag ville fort komma ut så att även frun skulle hinna med sitt pass innan solen började sin bana under horisonten.

Trots allt så var jag supernöjd efter passet och när jag kom hem och fick i mig lite näring så var snart orken tillbaka.

Nu ska jag förbereda min cykel för morgondagens premiärtur x2, ja årets första utecykling men också första turen på min nya cykel som ska bli jäkligt kul att få testa. Hoppas nu bara på att blåsten lägger sig något. Tack sommartid nu finns äntligen möjlighet att få till kvällsträning i solens sken.

Grym start på veckan!

I dag fick jag till en riktigt grym start på veckan, kanske för att jag har fått några dagars vila eller bara för att jag bestämde mig för att nu jävlar..... Mer om detta senare.

Förra veckan blev lite av en besvikelse men också en otrolig helg med ett grymt gäng. Veckan började bra men jag kände mig lite sliten under hela veckan. På torsdagens simträning så gjorde jag någonting som jag normalt aldrig gör. När det var 20 minuter kvar så började kramperna komma och jag kände att kroppen inte var med mig. Den svarade inte och jag bestämde mig för att kliva upp ur bassängen och avsluta träningen tidigt.

Det gnagde i min kropp och i mitt huvud men där och då bestämde jag mig för att ta tre dagars vila. Nu var det inte så svårt då jag på lördagsmorgonen hade helt andra planer men jag stod över fredagsträningen och hoppade även söndagsfysen som jag hade planerat in.

Grym helg!
Jag åkte till Uppsala med ett gäng glada ungdomar från min träningsgrupp i friidrott för att tävla i en stortävling för 13-14 åringar. De tävlade för Södermanland och vi var en full busslast som åkte till IFU Arenan för att göra upp med de andra distrikten. Det var en riktigt häftig upplevelse att i två dagar få leva friidrott, sova på golvet till en skola och tillsammans med de andra tränarna från Södermanlands olika klubbar coacha fram ungdomarna till fina resultat.

Nu väljer jag att endast skriva om min son då jag här skriver som privatperson och inte som tränare.

Douglas lyckades ta sig till 60m häck finalen med nytt pers, 60m B finalen med nytt pers, längdhoppsfinalen som för honom blev en besvikelse då han inte riktigt levererade men ändå med en fin serie.
Sista dagen så var det dags för 3 steg där han i sista hoppet säkrade en tredjeplats med nytt personligt rekord. Det var en grymt hopp då killen innan precis hade puttat ned honom till en 4e plats men med en dåres envishet så lyckades han maxa allt och fick till ett mycket fint hopp.

 

Lyckan var total och en stor sten släppte från bröstet, vilken lycka

 

Nu blickar vi fram mot påsk då tar vi nya tag i tävlandet.

Grym start på veckan!

Efter tre dagar utan träning kändes det skönt att sätta sig på cykeln även om jag nu längtar efter utecyklingen oerhört mycket. Jag hade bestämt mig för 1h hårdkörning med 1 min intervaller var 10e minut. Jag lyckades få till träningen jäkligt bra och känslan av att kroppen svarar är så himla skön.

Jag kanske ser pigg ut innan men som ni såg tidigare så svepte träningen bort det där flinet från mitt ansikte ganska rejält. Trots det så fanns det en del kvar att ge, jag maxade inte intervallerna från start och inte heller genomtrampet mellan intervallerna. Men upplägget var riktigt bra och jag fick känslan och svaret som jag ville ha.

Målet var ett snitt på minst 220w vilket jag avverkade ganska enkelt. För mig känns detta som ett kvitto och en riktigt bra start på veckan. Att dö trainerdöden är lika jobbigt varje gång men jäklar vad skönt efteråt.

Jippie jag springer igen!!!

Om man är stark måste man vara snäll som Bamse sa, nu tränar jag inte så mycket styrka för att bli en muskelman utan mera för att stärka min kropp så den orkar med den övriga träningen. Sedan i somras så har jag ökat styrketräningen men nu börjar det snart bli dags att dra ned lite på den för att få in ett extra löppass. Tanken är fortfarande och extra viktig med ett kort styrkepass vid den övriga träningen ex 15 min efter ett löppass.

Goda nyheter är att vikten nu har rasat med 4kg sedan jag har kommit igång med löpträningen igen skönt att slippa släpa omkring på dessa kilon när man ska pressa sig runt kommande IM.

Vad vore livet utan sköna träningskompisar? Att de försökte dränka mig efter jag kom i mål kan jag stå ut med och har man vunnit lagkappen där vi simmade 8x50m var som avslutning på torsdagsträningen så måste man ta en lagbild. Nej vi är inte dopade och nej kvällstidningarna hörde inte av sig.

Solen och värmen har äntligen kommit till oss och då blir det ju extra underbart att få komma ut och springa. Märkligt vad det gör för humöret att få vara ute och lägga meter efter meter bakom sig på landsvägen. I fredags blev det en skön tur, regnet la sig och solen kom fram och gav en klarblå himmel och dessutom massor av syre i luften.

 

Om fredagsträningen var skön så blev söndagsträningen ännu bättre visserligen inte lika soligt som under lördagen men den dagen spenderade vi i Örebro på friidrottstävling där sonen tävlande i tresteg en bra uppladdning inför nästa helgs stortävling. Jag funderade ett tag på att ta korta tights men för att spara mina knän så fick det bli tunna långa. Handskar och mössa byttes ut mot solglasögon och så bar det iväg på en 15km löpning, Det kanske inte låter så mycket men för mig är det den längsta löpsträckan sedan i november. Jag skyndar långsamt men har planer på att första halvmaran ska ske under mars på träning.

 

 

Det kändes riktigt bra och benen känns hyfsat lätta, jag valde ett tempo som var lite snabbare men jag höll tillbaka i upp och nedförsbackar. Känslan var god även om sträckan jag sprang har några tuffa backar och det sved lite i låren så släppte det omgående efter krönen var passerade. 

 

Min gode klubbkompis ord var med mig i de backar som det var lite tungt, "Det sitter i huvet inte i bena, kör nu för i helvete" Visst är det så benen är vältränade det gäller bara att få med sig skallen.

 

De 15 kilometrarna gick med ett snitt på 5,08 vilket var ca 5 sek snabbare mot planen som jag hade innan träningen. Men jag tar med den goda känslan och njuter av att kunna springa igen.

Jag har även fått svaret från ortopeden och hans diagnos är benhinneinflammation. Stå ut till efter IM så opererar vi till hösten om det inte har blivit bättre var hans ord. Blir det inte värre än vad det är nu så löser det sig men jag är fortfarande rädd för att öka på hastighet och längd så jag skyndar långsamt.


Nu väntar en vecka med mindre träning då jag ska åka med som tränare för mitt friidrottsgäng på Svealandsmästerskapen vilket ska bli jäkligt kul och då ska jag passa på att vila kroppen vilket förmodligen inte är helt fel.

Vilda djur och vadslagning vad är detta?

Denna vecka bjöd på några märkliga och väldigt ståtliga händelser. I övrigt har det varit en bra träningsvecka med fortsatt god känsla. Söndagens löpträning bjöd på tre årstider i samma runda ganska mäktig känsla men det tar vi längre ned.

Vilda djur del 1)
Det var i tisdags när jag var ute på en kvällsträning med min fru, vi sprang en skön tur genom samhället och vidare ut på en gångväg som följer Vingåkersån, Nu är jag knappast en mörkrädd kille och jag känner mig inte på något sätt orolig när jag ex springer i skogen på sena mörka kvällar i pannlampans sken. Vissa delar på denna gångväg är ganska mörka och när vi joggade fram så såg jag inte änderna som satt på vägkanten. Tja satt och satt jag tror inte att änder sitter men de befann sig där. Plötsligt flaxar de till och flyger upp precis framför mig och jag tror nog att min puls gick upp i 300 samtidigt som jag tog ett jätteskutt för att undkomma det plötsliga ljudet. Är verkligen löpträning nyttigt?

Vadslagning!
Veckan rullade på och på torsdagen var det dags för simträning som vanligt. Inget märkligt med det. Det var dessutom en riktigt rolig träning, jag älskar när det är mycket överkropp och 10x150 med paddel och dolme passade som handen i handsken.
De 3200m avslutades med 16x25m dvs varannan lugn och varannan maxtempo.
Inte trodde jag att denna kväll skulle avslutas med vadslagning!
Plötsligt fick jag syn på att 1-16 var uppskrivet på träningstavlan och det fick sin förklaring inför de sista 16 25m passet.
Det var vadslagning på gång och det gällde mig....
På vilken 25m runda får Benny kramp!
Tack vilka goa simpolare man har, runda 2-14 valde de och de flesta låg på väldigt låga siffror, jag var den enda som sa att jag fixar alla 16 utan kramp.
På 3e 25an fick Klas kramp och lite senare åkte Andreas på kramp själv kämpade jag på utan känning. Använd benen mera fick jag höra av tränaren, eller hur kommer knappast att ske.
Avslutade passet med bravur men inte med kramp. Nu ska det i ärlighetens namn sägas att jag har ofta krampproblem speciellt när vi avslutar med 25 i maxtempo.

Vilda djur del 2)
Avslutade veckan med ett riktigt skönt löpträning. Vädret var riktigt obehagligt det blåste och var inte speciellt skönt ute. Jag valde att lägga träningen i skogen för att undkomma den värsta vinden.
Den turen bjöd på tre årstider, det var klafsigt och blött som på hösten, kallt och på vissa sträckor 7-10cm snö på vägarna. Sedan kom solen fram och att då springa längst kanten på ett gärde med skogen på andra sidan gav vårkänslor. Handskarna åkte av och det var superskönt i solen.

 

Efter att ha sprungit ca 4km kom veckans andra vilda djurupplevelse. Max 10m framför mig korsade en stor älgko stigen som jag sprang på. Fort försökte jag få upp mobilen för att ta en bild men den ståtliga älgen hade försvunnit in i den täta skogen. Kanske tur det att den inte stannade upp för att undersöka den märkliga mannen som kom springande genom skogen.

 

 

Vissa delar av skogen bjöd på barmark och då var det rena rama fröjden att springa, dessutom är marken där lagom mjuk och skön.

 

 

Andra sträckor var snöfyllda med en skare på toppen som jag hela tiden klev igenom, jag var lite rädd att trampa snett men det gick bra och det var även här ganska mjukt och skönt men kanske lite jobbigare.

 

 

 

Att komma ut till gärdet när solen sken och värmde upp mig rejält var häftigt, nästan så att jag fick känslan av att få se tussilago i vägkanten eller kanske en orm som krupit ut i solen för att värma upp sig.

 

 

Jätteskönt att ha kommit igång med löpträningen lite mera nu igen, jag hade även ett par kortare pass på gymmet och sprang på löpband. Ingen smärta i benet under träningen men fortfarande ömhet efteråt. Jag har fortfarande inte fått svar på röntgenbilderna men det borde jag få senast nästa vecka.