En athlets tankar

Bloggen började med min satsning mot IRONMAN 2017 men som allt annat levande så har den nu tagit en ny form.

Här kan ni följa en 50 årings mans träning inom triathlon, löpning, swimrun mm.

Det handlar om en livsstil att inspirera andra till att röra på sig och att inse att träning kan vara både lätt och roligt samtidigt som det kan vara utmanande och krävande.

Jag söker nya utmaningar och vill gärna uppleva vad min kropp klarar av. Efter att 2017 klarat av min första Ironman full distans så kommer jag att söka nya utmaningar inför 2018.

Häng med mig på min resa och ännu bättre starta din.







söndag 26 mars 2017

Varför kan jag inte låta bli?

Jag har lätt att glädjas med andra och njuter av att se andra lyckas med sina mål. Förra året var jag nere i Kalmar och hejade fram mina klubbkompisar och fick se dem nå sina stora mål det var underbar att se dem lyckas med sina bedrifter.
Efter mina målgångar i Stockholms Marathon så brukar vi dröja kvar för att heja fram de som krigar ute på banan och jag kan säga att det vid flera tillfällen har droppat en liten tår av glädje när jag ser någon som har slitit länge och med plågsamma steg tar sig mot Stockholms stadium.

Jag har personligen aldrig flinat över att slagit några av mina vänner utan bara med glädje njutit av att vi har lyckats tagit oss i mål med stolthet.
Så varför gör jag då tvärtom jämför mig med andra och tycker att det är jobbigt att vara lite sämre,  jag tränar för min skull för att nå mina mål och tjänar ingenting på att jämföra mig och mina prestationer. Visst är jag tävlingsmänniska men bara på banan för sedan har det noll betydelse.

Jag har lite att brottas med för jag vill bara njuta av min idrott och inte bara genomföra min träning för att kunna jämföra mig med andra. Det enda som händer av det är ett illamående inför småtävlingar men när jag väl är på plats så inser man ju att det är bara kul och trevligt.

Men jag tänker inte ge mig jag ska få bort prestationsångesten för jag vill inte ha det så det tar bort glädjen och utan glädjen så tynar jag lite.

Veckans träning har varit en skön mix även om jag missade torsdagssimningen på grund av att vi for till Norrköping för att köpa en ny husvagn. Märkligt jag har inte missat en simträning någonsin hittills. Jag har fått till fina cykelpass på trainern men står utecykling bakom hörnet.

 
När man tränar finns det olika miljöer, kanske är denna som jag sprang igenom på tisdagskvällen inte en av de mysigaste på kvällarna. Otrygghet  har tyvärr blivit en vardag för många kanske speciellt kvinnor som tränar, själv känner jag mig trygg men kan vara orolig när min fru är ute på kvällsrundor.

Denna miljön är betydligt trevligare, jag njöt av ett MTB-pass med min son i lördags. Underbart väder trots en kraftig blåst. Skogen ger mig aldrig en obehagskänsla oavsett om det är becksvart med endast pannlampan som sken eller som i helgen underbart vårljus.


Ok lite nervis ibland mitt i älgjakten kanske.


Att springa på grusvägarna som i fredags är kanske den härligaste miljön, lättsprunget underlag men ofta med ganska många brantare backar, många pulshöjare och riktigt bra träning. Det blev en riktigt skön mil som borgar för en fin start på helgen.


Miljön vid mina långpass är också oftast mycket trevlig, visst blir det en del trafik men jag väljer oftast 70 vägar och på helgerna brukar trafiken inte vara så farlig. Tyvärr kommer det några fartdårar på de krokiga vägarna som inte har vett att hålla ut eller bromsa in när man möter dem. Tyvärr blir detta ett ännu större problem när man ligger på tempocykeln och kan då vara riktigt otäckt ibland.
Söndagens LD-träning blev en härlig och jävlig uppgörelse, första 14-15 km var underbara i 5,15 tempo rullade allt bara på och jag njöt för fulla muggar i solen.



Sedan kom bakslaget! Jag valde att inte äta innan och med endast tårta och kakor i magen ( efter sonens födelsedagsfirande) så tog energin slut och då menar jag tvärslut. Musklerna mattades och de sista kilometrarna blev en riktigt hemsk upplevelse, det värkte och all ork bara rann rakt ur min kropp. Ja jag vet skyll dig själv men jag ville fort komma ut så att även frun skulle hinna med sitt pass innan solen började sin bana under horisonten.


Trots allt så var jag supernöjd efter passet och när jag kom hem och fick i mig lite näring så var snart orken tillbaka.

Nu ska jag förbereda min cykel för morgondagens premiärtur x2, ja årets första utecykling men också första turen på min nya cykel som ska bli jäkligt kul att få testa. Hoppas nu bara på att blåsten lägger sig något. Tack sommartid nu finns äntligen möjlighet att få till kvällsträning i solens sken.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar