Stockholms Marathon med nakenchock, succe och besvikelse.

Nu är Stockholms Marathon genomfört i år med många olika känslor. Vad hände? Varför blev det som det blev med en stor besvikelse sprang jag över mållinjen och kände för första gången en enorm besvikelse.

 

Som vanligt så åkte vi upp på fredagen för en trevlig helg med hotell, lite egen tid och bara få suga in stämningen inför loppet. Jag har en förkärlek till Isabellah Andersson som vi faktiskt har lyckats träffa på plats ett antal gånger givetvis med en selfie. ja jag är nästan en mogen 50 årig man. I år träffade vi i stället en stressad Musse ( nästan lika bra ) som tog sin tid för en bild och några snabba ord inne på Stockholms stadium. Jag ser ut som ett "¤%% på bilden men det står jag ut med.

Efter en stund på expot med tillhörande ganska flottig och läbbig pastasallad så var vi lika smarta som vanligt. Vi har nu varje år sagt att vi ska ta det lugnt och vila inför morgondagen. Det slutade med en promenad på över 30km, men vädret var ju så skönt och det är ju så mysigt i Stockholm.
På kvällen la vi på ytterligare en rejäl promenad till Street food market, vi höll tummarna för att inte bli magsjuka men jag tror att starkölen höll bacillerna borta.

Kvällen avslutades med att från hotellet lyssna på Veronica Maggio som spelade på Grönan från hotellets gräsmatta innan viloläge intogs på hotellrummet.

RACEDAY!

Lite stelt var det i benen när vi på morgonen begav oss till starten men det släppte ganska snart och väl på plats kände jag mig riktigt sugen på att springa. Målet var att klara 4h även om jag inte trodde det efter den här vintern och våren. Men det var målet och nu skulle jag få se hur många kilometer jag skulle kunna ligga på det tempot.

Starten gick och löpningen kändes bra, jag höll mig till min plan och lockades inte in i ett allt för snabbt starttempo. Det kändes riktigt bra ända tills 20-21km då det under ett par kilometer tog emot ganska bra och jag kände lite smärta i hälsenorna. Här började även knän och höfter kännas av.

Djurgården avverkades med relativt god känsla och när jag kom ut på Strandvägen igen så kände jag att nu är jag på banan. Jag kollade av min klocka och såg att jag skulle kunna klara av mitt mål på 4h.

Nakenchock!
Jag valde att stanna till på Ice Power för att få stela knän och höfter att kännas lite bättre.
Var? sa den trevliga kvinnan, knäna svarade jag och hon sprayade. Höfterna sa jag och drog ned tightsen för att hon skulle kunna spraya. FAN! Jag springer ju utan kalsonger.
Jag ber den trevliga kvinnan så hemskt mycket om ursäkt det var inte min mening att flasha så där mitt under att marathonlopp. 

Skyltmannen!
Färden gick nu vidare upp på den nya sträckningen på söder där "skyltmannen" Raz oförtrutet hejade fram alla löpare och åter igen gav han mig en förnyad kraft bort mot Västerbron.
Framme vid bron så gick det väldigt bra och jag höll min tid, jag malde mig upp för bron och på vägen ned (jag springer inte så fort nedför ) blev jag omsprungen av tre farthållare med 4h  flaggor.

Vad hände?
Jag tittade på klockan och funderade på varför de kom så fort jag höll ju rätt tempo, de tog 200m på mig omgående men det sket jag i de ville väl ha några minuter till godo. Vid tre kilometer kvar insåg jag att jag måste ha räknat fel på tiden, nu låg jag efter min tid. Jag gjorde allt jag kunde för att öka men det fanns inte riktigt där.

Sista kilometern!
Jag knaprade in på farthållarna och under sista kilometerna gav jag allt, ingen njutning bara smärta. Sista 500m så var det tunnelseende och jag kom in på stadion och gav fortfarande allt.
När jag kom till kurvan ca 150-200m kvar tittade jag på klockan som då gick över 4h. Jag hoppades på ett mirakel och spurtade allt vad benen höll för bara för att inse att jag missade 4h med 23 sekunder.

Antiklimax!
Allt kändes tungt och tråkigt, medaljen blev bara ytterligare en tyngd runt halsen och all glädje var borta trots att jag faktiskt hade persat med ca 8 minuter. Utanför stadium började jag må illa och spyorna var väldigt nära. En funktionär kom fram med en spypåse och kollade läget.

Jag hankade mig bort för att hämta ut kläder och värdesaker, inte nog med illamåendet jag hade under de sista milen sprungit med en ganska tung smärta i rumpan som visade sig vara ett rejält skavsår, det gav mig problem resten av kvällen och ja även nu på morgonen dagen efter.

Frugan kom i mål och hon hade persat med 14 minuter och gjort ett riktigt bra lopp, grymt jobbat.

Promenaden tillbaka till hotellet var som vanligt smärtsamt för benen men ganska skönt att inte bara sätta sig i en bil för 2h körning när man är stel i låren.

Årets tävling!

Jag kan inte komma ifrån att det blev en stor besvikelse, medaljen smakade surt och även om jag inte hade räknat med att komma under 4h så var jag ju så nära. Om mitt huvud bara hade fungerat och jag hade räknat rätt så hade jag klarat det men nu så är det bara att bita i den sura medaljen och börja om igen.

2018
Ja självklart är vi redan anmälda och då skiter jag i 4h gränsen då är det 3,45 som gäller :)