Jag har aldrig känt mig så orättvist behandlad som efter Ironman Kalmar inte heller har uppföljningen varit professionell utan riktigt dålig. Trodde verkligen inte att man kunde råka ut för detta på en tävling som anses vara av yttersta klass. Läs mera efter Race Day.
Race Day:
Vaknade av att det spöregnade och vinden skakade husvagnen, första tanken var att klockan är nog två för det skulle regna fram till kl 03,00. 5 minuter senare ringde väckarklockan.
Klockan var 04,00 och dags att ordna morgonrutinerna, jag intog frukost i förtältet tillsammans med frun som senare skulle skjutsa ned mig till stan.
Jag tittade igenom cykeln, packade ned en regnjacka i cykelpåsen samt fyllde på all vätska på cykeln. Jag hade valt att hälla i mina gel i en vattenflaska för att minska drällandet under cyklingen.
Simningen 3860m:
På vägen ned mötte jag en av mina klubbkompisar Robert och hans fru, vi slängde några ord innan jag gick vidare ned mot simstarten.
Vattnet såg lugnt ut och stämningen nere vid vattnet var tryckt men hjärtlig. Med knappt 30 min till start så fick jag syn på min fru, dotter, son och svärson underbart att få träffa dem innan starten. Tänk vilken trygghet människor kan ge. Jag träffade även Roger och åter igen Robert, vi hade alla valt 1,20 ledet som startfålla. Detta var mitt sim mål att klara mig på 1,20h
Simstarten gick och jag kom iväg mycket bra, det tog ca 300m innan det blev lite stökigt och jag var förvånad att flera redan där inte kunde hålla hastigheten i vattnet. Efter första bojen vid ca 650m så flöt allt på mycket bra det kändes nästan som om jag simmade medströms. Jag fick under de två längre sträckorna två smällar varav den ena träffade riktigt hårt i ansiktet men i övrigt var det mycket lugnt.
När jag kom fram till kajen så blev simningen en ren njutning, man kan se publiken och riktigt njuta av att närma sig slutet av simningen. Jag tog mig fram längst kajen och tyckte att det gick fort och ovanligt lätt. Allt bara flöt på ja till och med på ett sätt som jag inte hade trott på innan starten.
Där det smalnar till så valde jag att hålla höger och även där fick jag en lugn simning innan man simmar ut från hamnen och mot Kattrumpan. Här var det mycket sjögräs och vattnet smakade alger, ja jag vet att man inte ska dricka men en liten slurk här o där får man räkna med.
Nu började det bli lite stökigare och när vi närmade oss bron fick ett antal simmare för sig att spurta, allt för tidigt det stökade bara till det hela och nu blev jag överklättrad lite grann. Jag höll höger och fick en bra simning in till uppgången.
Benen kändes bra när jag klev upp på rampen och jag kunde konstatera att jag varken var trött eller sliten på något sätt. Jag hade simmat i tretakt precis hela tiden vilket är ovanligt men jag hade en riktigt bra simdel. Jag slängde ett öga på klockan 1,11 suveränt 9 min snabbare än förväntat.
T1
Strul! Jag fick inte upp knuten på min påse och utan glasögon blir det svårt. Jag slet med påsen i säkert 3 minuter innan jag väl fick upp den. Jag joggade bort mot cykeln och var snart ute vid cykelstarten. Kikade på klockan 7 minuter under all kritik.
Cykel 180km:
Jag valde att ta med mig magväskan med regnjackan och även att ta på mitt racebelt med nummerlappen för att inte glömma den vid löpningen. Hann till och med en slängpuss till frun.
Nu bar det iväg mot Ölandsbron men först ska den berömda rondellen passeras för första gången. Jag började lite lugnt för att vänja benen men snart kunde jag börja trycka på.
Känslan var god men nu var det ett par cyklister som påvisade att min nummerlapp var på väg att lossna. Jag knöglade bara in den under bältet och tänkte att det ordnar jag vid T2.
Första milen gick under 17 minuter och stigningen på Ölandsbron kändes väldigt lätt. Cyklingen ned mot södra Öland var otroligt härlig, mycket publik och en grym stämning. Solen kikade fram och vädret var suveränt även om det blåste en del. Benen var pigga och jag snittade ca 19 min per mil. Vid vändningen så fick vi medvind och det kändes som om jag bara flög fram, här kom också den enda backen på Öland.
Vid ca 7,5 mil var jag tvungen att stanna för en kisspaus, tyvärr drog jag då sönder min tridräkt i armhålan som senare skulle ge lite problem.
Jag var fortfarande pigg i benen men vid ca 90km så var det dags att plocka fram fightingspiriten. Motvinden var stenhård och från att någon mil tidigare legat på 40km/h så kröp nu km tiden ned men jag slet hårt för att hålla upp hastigheten och det kom att drabba mig lite senare.
Straxt efter 10 mil cyklade jag förbi min klubbkompis som förmodligen passerade mig när jag hade stannat för att kissa. Vi tog några snabba ord och sedan for jag vidare.
Nu kommer bron!
Här kom straffet för att jag hade tryckt på under motvinden tidigare. Farten dalade och jag släppte nog förbi minst 50 pers under tiden på bron. Det blåste enormt och cykeln förflyttade sig i sidled. Nu for även Roger förbi mig igen.
Jag var lycklig när jag nådde toppen på bron men det skulle jag inte ha varit, det gick tungt nedför och jag kunde inte ligga på barsen p.g.a. blåsten som slet i cykeln. Den milen hade jag straxt över 24km/h i snitt, där försvann min tanke på att klara mig under 5,40 i sluttid.
Färden gick vidare genom stan och den berömda rondellen, benen var slitna efter bron och de sista 6 milen fick jag slita för att snitta över 30km/h. Nu började det värka i mina knän. Men det var skönt att komma in i stadsmiljö för en stund.
Hade jag gjort bort mig ordentligt nu var min enda tanke. Turen på fastlandet var trevlig men jag slet ont hela vägen och under några kilometer försökte jag koppla bort mitt högerben vars knä värkte ganska ordentligt. Jag mötte Robert som tjoade till men hann aldrig se honom.
Det kändes bra att cykeldelen närmade sig slutet även om jag hade haft riktigt kul under större delen av loppet.
En snabb titt på klockan igen visade under 5,50 vilket var ok men inte bra. Jag var rädd att motvinden hade tagit slut på mina knän, kanske borde jag ha tagit det lugnare, 10 minuter långsammare på cykeln skulle kunna ge 30 minuter eller kanske ännu snabbare löpning.
T2:
Nu gick allt smidigare, eller? Nja jag passade på att besöka toaletten samt att fixa min nummerlapp för den vill man gärna ha synlig annars får man inga bilder. Det fick helt enkelt ta den tid det tog. Jag kände smärtan i knät så jag smörjde även in mig med Icepower innan jag sprang ut för mitt Marathon.
Löpning 42195m:
Glad i hågen joggade jag iväg lugnt och fint enligt vad jag hade bestämt mig för men jag kom inte långt 6-700m sedan krampade båda mina knän och jag blev tvungen att stanna till för att försöka få bukt på värsta smärtan.
Nu började mardrömmen!
4,2 mil med smärtande knän jag kände mig pigg men det gjorde så ont att jag knappt kunde springa. Publiken i Kalmar är galet underbara och banan är helt otrolig på alla sätt och vis men det hjälpte föga. Första milen gick på 1,07.... Ja ni läste rätt och värre skulle det bli.
Jag kan inte förklara detta på annat sätt än att det var en katastrof av smärta, mitt team som var nere o hejade gjorde allt de kunde varje gång jag såg dem men farten dalade och dalade. Cyklingen hade gjort slut på mig på alla sätt och vis det krampade både i knän och lår, fram och baksida.
Jag försökte trycka i mig gel, chips och energidryck men det hjälpte föga. Jag insåg ganska fort under det andra varvet att jag inte kunde kriga fram varken fart eller på något sätt förmå mig till att få upp hastigheten.
Nu gällde det bara att ta sig runt, strunta i tider och bara se målet framför sig. Jag ville bara att det skulle ta slut. Nu var jag inte ensam om detta vi var många som hade gått in i väggen av olika anledningar och när jag närmade mig bron på sista varvet med endast 300m kvar så var jag nog mera lättad än lycklig. Äntligen skulle mardrömmen ta slut.
Även om löpdelen hade varit en mardröm så var den på något sätt ändå magisk, jag visste att jag kom närmare mitt stora mål för varje myrsteg som jag tog framåt. Stegen var allt annat än spänstiga och lätta och vissa delar hade smärtan tvingat fram gång i stället för löpning.
Att springa de sista 300m var allt annat än en mardröm det var helt otroligt, jag behövde inte fokusera på den röda mattan utan njöt av all publik som verkligen gjorde allt för att hylla löparna.
Väl inne i målområdet släppte allt jag kände inga ömmande knän utan bara lycka, en jublande publik som ger ett mäktigt avslut på en lång dag. Målet låg öppet framför mina ögon, nu hade jag klarat det som jag hade bestämt mig för att genomföra.
En klassisk high five och så de sista metrarna in i målet, nu var det nära. Lyckan är enorm och känslan av att ha klarat mitt mål att genomföra en full IRONMAN vid 50 års ålder.
Sluttid 12,48,16 men den betydde ingenting just då.
Efter målgången kramade jag om min äldsta dotter och tog en klassisk bild framför reklamskylten.
Nu var den där, medaljen hängde runt min hals precis som i mina drömmar, föga skulle jag kunna ana vad som skulle hända lite senare.
Efterspel:
Vi samlades efteråt i vårat förtält där det bjöds på pizza och öl, jag hade blivit hyllad med lagerkrans och kände mig oerhört tacksam över hur gänget hade ställt upp för mig under dagen och valt att åka ned för att följa mitt livs tävling.
Efter en stund konstaterade jag när jag ville titta på mina tider att det stod DSQ, vad tusan något måste ha blivit fel. Jag kollade mina lagkamrater men där verkade tiderna fungera. Nu blev det lite oroligt men minst orolig var jag, jag visste ju att inget var knas det måste bara vara ett tekniskt fel.
Jag drog iväg ett mess på kvällen till IM för att få reda på vad som hade hänt.
Natten blev allt annat än god, jag vaknade ett antal gånger och tittade på mobilen, klart som fasiken att ingen svarar mitt i natten men sömnen var riktigt störd. Morgonen efter åkte jag ned till startområdet och sedan vidare till banketten för att få något svar. Där fick jag svaret att det var bara huvuddomaren som kunde tala om vad som hade hänt.
Nu följde massor av mess och mejl men ingen svarade mig. Hur svårt ska det vara att få reda på varför man har blivit diskad?
Jag hade inte haft någon domare i närheten av mig så jag kan inte ha fått något kort. Jag hade inte kissat offentligt eller skräpat ned. Något måste vara fel, kanske hade ngn domare blandat ihop numren.
Det tog 4 dagar innan jag fick reda på deras förklaring!
Bara att man blir diskad utan förklaring är märkligt.
Jag skulle enligt dem ha blivit tilldelad ett blått kort under cykeldelen för drafting och sedan inte stannat vid penelty tältet.
Klart som tusan att jag inte hade stannat vid ett tält jag hade inte fått något kort i så fall hade domaren gett det till mig bakom min rygg. Man kan inte ta sitt tidsstraff om man inte vet om det.
Varför skulle jag välja bort 5 min i strafftältet mot en diskning, helt horribelt. Mitt mål var att komma i mål och då har 5 minuter ingen betydelse.
I dag har det gått en vecka, jag har överklagat domslutet men inte hört något mera från domaren. Jag känner mig totalt överkörd och snuvad på min IM upplevelse.
De tog glädjen ifrån mig där i förtältet på kvällen. Jag kunde inte posta på Insta eller FB som jag hade längtat efter. Messen strömmade in, vad har hänt. Inte grattis utan vad har hänt. Jag fick inga svar på mina frågor och jag hade ingen aning om varför jag var diskad.
Lokaltidningen hade skrivit att jag inte genomfört loppet, jag lyckades ändra det till diskning men det var inte det jag ville läsa i tidningen.
I dag var sista dagen för prioriterad föranmälan till IM Kalmar 2018, men med den behandlingen som jag känner att jag fick så finns det många tävlingar som jag hellre kör nästa år än denna.
JAG ÄR EN IRONMAN!
eller?
Stort tack till:
Min sjukgymnast Niklas Eklöf som såg till att jag kom till start
Gänget som var med mig ned till Kalmar
Alla ni som hörde av er efteråt och brydde sig
Gänget från Julita som var på plats och hejade fram oss som tävlade
Den magiska publiken i Kalmar och på Öland
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar