En athlets tankar

Bloggen började med min satsning mot IRONMAN 2017 men som allt annat levande så har den nu tagit en ny form.

Här kan ni följa en 50 årings mans träning inom triathlon, löpning, swimrun mm.

Det handlar om en livsstil att inspirera andra till att röra på sig och att inse att träning kan vara både lätt och roligt samtidigt som det kan vara utmanande och krävande.

Jag söker nya utmaningar och vill gärna uppleva vad min kropp klarar av. Efter att 2017 klarat av min första Ironman full distans så kommer jag att söka nya utmaningar inför 2018.

Häng med mig på min resa och ännu bättre starta din.







söndag 13 augusti 2017

Svävar mellan hopp och förtvivlan, smärta och välbefinnande.

De sista veckorna har varit en psykologisk kamp men också en kamp mot klockan och mot smärtan.Nu återstår 5 dagar innan Ironman i Kalmar och en strimma av ljus börjar skönjas bakom molnen.

Tanker har varit att dessa sista två veckor skulle bestå av långa hårda pass på cykel, i vattnet och med löpning. Av detta har jag inte sett någonting. Jag har vaknat varje morgon med en strålande smärta från höften och ned i vänstra benet ända ned till underbenet. Benet har varit stumt och smärtan har gjort att jag inte har kunnat vakna och  satt mig vid frukostbordet utan att först ha promenerat bort delar av stelheten.

Förra onsdagen var jag hos min sjukgymnast Niklas som är en trollkarl av rang. Detta var andra besöket på första fick han bort ryggsmärtan men det i höft och nedåt satt kvar. Han vet att IM väntar och jag är så jäkla glad att han förstår vad det betyder för mig.

Svetten bröt fram och det tårades i ögonen, smärtan var outhärdlig när han försökte lösa stelheten som satt hårt i höft och lår. Ska jag vara ärlig så hade jag avbrutit om inte min målbild om att passera mållinjen på lördag hade varit så stark.
Dagen efter var tuff det behandlade benet var riktigt mörbultat och smärtmässigt så fanns det fortfarande kvar i benet även om det nu började kännas bättre.

De långa träningarna som hade bytts mot ingenting började nu sakta bytas mot mjuka aktiviteter. När resten av familjen var ute och löptränade fick jag i sakta gemak promenera med hunden, gissa om det suger i träningsnerverna.



Jag bestämde mig för att sakta börja föra in träning i mitt liv igen, om jag ska klara ett Im måste jag ändå kunna röra på mig annars är jag ju körd. En långsam cykelträning med hög kadens och minimalt motstånd. Nu började jag förstå vad detta uppehåll har inneburit för min kropp. Jag är trött och har noll energi.


 Nästa steg blev en väldigt kort simträning under tiden som sonen tränade kajak. Ja jag menar kort, inte tal om 3500m utan i stället en knapp km fick bli den dagens rörelse för träning kan jag knappt kalla det. Det positiva är att smärtan försvinner vid träning men kommer tillbaka så fort jag vilar och med vila menar jag ett par timmar utan rörelse.


Helgen spenderades på Gustavsviks camping med familjen, jag tog med simkläder och löparskor det finns ju trots allt en 50m bassäng i badhuset. Jag har varit livrädd för att prova löpning då jag är rädd att det ska sätta sig i höften ännu hårdare.
På lördagen bestämde sonen och jag att vi skulle trots allt ta en löptur, bra  med honom med så håller jag nog ned hasigheten. Killen var pigg och vi sprang 7km i 5,17 tempo dessutom avslutade med en kilometer i 4,40 tempo. Efter löpträningen så blev det styrka på Gustavsviks utegym. Detta var kanske det första riktiga passet på 3v.


Jag ville följa upp det passet på söndagen med ett cykelpass men regnet avgjorde det fick bli ytterligare ett löppass, ja ett lugnt sådant. 10km i 5,25 tempo. Under tiden som jag sprang torkade vägarna upp så jag bestämde fort att det fick bli ett brickpass. Bytte om direkt och ut i en timme på cykeln. Tungt, tungt och ännu tyngre. Jag känner mig som en Heffaklump men jag springer och jag cyklar igen.

Nu vaknade jag på morgonen och för första gången på länge har jag ingen smärta, jag är stel men ingen smärta, Förtvivlan börjar bytas mot hopp, kanske att IM inte blir vad jag har tänkt mig för min formtoppning är usel, kroppen är seg och jag har ingen fart i kroppen men kanske kan jag klara det, kanske kan jag bli en Ironman på lördag. I dag väntar ännu ett besök hos sjukgymnasten och förhoppningsvis får han bort det sista av stelheten och ömheten.

Nu är det pannben som gäller ingenting ska hindra mig jag ska stå på simstarten och jag ska springa in på den röda mattan.


Julita Triathlon

Jag kan konstatera att jag är med i världens bästa klubb även om jag inte har varit någon större del av den under året, jag har valt bort klubbtouren för att fokusera på min egen träning och vet ni va det var helt fel beslut. I går följde jag Mikaels IM kamp på gatorna i Hamburg och vilken energi det ger. Att få låna en foamroller av Marie för att hon verkligen vill att man ska lyckas. Att vara ett gäng i vattnet och simträna tillsammans är underbart, vilken styrka i gruppträningen.
 När Niklas hör av sig och vill börja söndagsträningarna på swimrunbanan igen, ja det är ju skitnice. Att se Dala heja fram dig på IM i Jönköping, när man ser att flera ska ned till Kalmar bara för att heja fram klubbkompisar som ska genomföra en heldag längst gatorna det är stort. Jag vet ju själv vilken boost jag fick förra året när jag skrek fram mina klubbkamrater under IM och se att jag gav dem energi.

Till slut Mickes ord som tog mig igenom benhinneinflammationen: Det sitter inte i benet, det sitter i skallen, kör nu för i helvete. För i år ska du bli en Ironman.

Detta ska tas tillvara på under nästa år klubbkänslan är viktig och jag har inte deltagit till den i någon större omfattning i år men nästa år då jäklar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar