En athlets tankar

Bloggen började med min satsning mot IRONMAN 2017 men som allt annat levande så har den nu tagit en ny form.

Här kan ni följa en 50 årings mans träning inom triathlon, löpning, swimrun mm.

Det handlar om en livsstil att inspirera andra till att röra på sig och att inse att träning kan vara både lätt och roligt samtidigt som det kan vara utmanande och krävande.

Jag söker nya utmaningar och vill gärna uppleva vad min kropp klarar av. Efter att 2017 klarat av min första Ironman full distans så kommer jag att söka nya utmaningar inför 2018.

Häng med mig på min resa och ännu bättre starta din.







tisdag 17 oktober 2017

Kraftigt fall och ett långt avbrott från all träning

I torsdags var allt som vanligt, barnen hjälpte frun att städa på sina rum samtidigt så passade jag på att fixa en belysning i trappen. Några sekunder senare hände det som inte får hända.

Jag hade gått under hela veckan lite allmänt krasslig och på torsdagsmorgonen var jag tveksam till att åka till jobbet då jag kände mig lite febrig men då jag bara jobbar till kl 12,00 på torsdagar och har ansvar för badhuset på jobbet så valde jag att åka. Tanken var att i värsta fall får jag vara hemma på fredag för att piggna på mig under helgen. Det hade varit lite knöligt som vanligt med astman, ja som det alltid är när man är förkyld.

Nu stod jag där i trappan till övervåningen, lite knöligt för att kontakten till el kopplingen ligger lite högt och det var lite marigt att nå och samtidigt se ordentligt. Vad som sedan hände vet jag inte riktigt men jag trampade snett tappade fotfästet och föll handlöst utförtrappan. Jag hann tänka och vrida kroppen i luften för att inte landa på huvudet. Jag vet att jag dämpade fallet något med min armbåge men med full kraft landade jag med ryggen före på en av trappkanterna och rullade sedan ned de sista metrarna och landade på golvet nedanför trappan.

Jag kände en kraftig smärta i ryggen och all luft slogs ut från lungorna. Helvete! Det där gick knappast bra. Jag försökte resa upp mig men kroppen svarade inte ryggen var låst och smärtade ordentligt. Jag kände att jag fick svårare och svårare att andas samtidigt som pulsen steg och jag kände mig smått panikslagen. Frugan hjälpte mig att hämta Bricanyl och jag tog ett par puffar för att hjälpa till med andningen men andningsbesvären släppte inte av. Jag kunde inte röra mig och nu tog vi beslutet att ringa ambulans.

Nu tog det ca 20 minuter innan ambulansen kom under tiden var mina yngsta barn riktigt rädda men jag märkte inte så mycket av det jag hade fullt upp med att försöka lugna mig och få andningen att fungera bättre. Små korta andetag för några djupare fungerade inte.

Nu sker det lite märkliga saker när jag ligger där och frun håller min hand. Elen! nu är dosan uppe och det måste fixas tänk om barnen stoppar dit handen. Som tur var så hade jag kopplat klart så jag bad frun bara skruva dit locket. Jag provade att vicka lite på tår och fötter. Fan tänk om ryggraden är åt helskotta. Men kan Aron så kan jag man borde ju kunna tävla i triathlon även om nederdelen på kroppen skiter sig. Ja det var två av mina första tankar när jag låg där på golvet. Nästa tanke var snus, Johanna hämtade dosan så nu var jag packad inför ett sjukhusbesök.

Märkligt hur man reagerar.

Jag ska inte trötta ut er med detta men ambulansen kom och genomförde en undersökning på plats, de kunde konstatera att jag andades och det såg ut som om båda lungorna fungerade likvärdigt. De såg lite nyktrare på situationen än vad jag gjorde och konstaterade att smällen tagit över revbenen och inte mot ryggraden. Men jag behövde röntgas och undersökas för att se att ingen av lungorna pyste luft. Jag kände själv att jag blev lugnare och att det var en enorm trygghet att ha dessa kunniga människor hos mig. Färden gick till sjukhuset i Katrineholm där jag blev väl omhändertagen.

De konstaterade efter röntgen och undersökning att jag hade brott på tre  revben nr 9-11 och att du min vän kommer att ha jäkligt ont under ett tag. Morfin, Stesolid för att dämpa smärtan den första natten och morgonen för att sedan övergå till andra mediciner. 3v sjukskrivning och ingen träning på 6-8v var läkarens dom. ( vi får vell se) Läkaren konstaterade att jag  borde vara glad för det kunde ha
gått betydligt värre.



Efterspel:
Jag har under veckan som har gått haft fruktansvärt ont, medicinen som jag fick gör mig trött och de första dagarna så var jag ganska borta. Nätterna har bestått av max 1h sammanhängande sömn för att vakna upp där i soffan av att jag rört på mig, det räcker med någon cm så hugger det till i ryggen.
Ja soffan har varit mitt hem, delvis för att varna något mera sittande men också för att mina två små flickor brukar komma ned i våran säng och placera några välriktade sparkar (i sömnen) mot kroppen och nu vågar jag inte riskera att det ska hända.

Kommer ni i håg den där förkylningen? Ja den gjorde saken 1000 ggr värre för varje gång jag hostar så är smärtan olidlig. Jag kryper ihop som ett litet barn i fosterställning av smärtan vid varje hostning. Nu börjar den ge med sig lite och vet ni vad i natt så sov jag säkert 3h sammanhängande så jäkla skönt.


Jag har börjat trappa ned och valt bort medicinen under dagarna för att vara lite piggare och för att jag gillar inte medicin, jag vill känna igen mig själv och det gör jag inte när jag är lullig hela tiden.

Blicka framåt:
Nu handlar det bara om att bli frisk, man förstår inte riktigt hur viktig hälsan är innan den sätts på spel. Jag börjar redan bli lite stressad av att inte kunna vara mig själv och inte kunna göra det jag vill  men det är bara att låta tiden göra sitt.
Jag tar detta som en extra viloperiod (försöker intala mig detta) för att sedan kunna återgå till livet som vanligt. Under tiden får statusuppdateringarna på Instagram med folks härliga träningsbilder fungera som något att längta till och i cykelrummet står min BMC och retas varje gång jag går förbi.
Men om någon månad då är denna mannen tillbaka och börja om ja det har jag ju fått gjort flera gånger förut.
Nu lär det dröja innan nästa blogginlägg så jag vinkar lite till er alla därute och kryper åter ned i soffan och väntar på nästa hostning.

Ps Tack alla ni som har brytt er ingen nämnd ingen glömd det betyder mycket.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar