En athlets tankar

Bloggen började med min satsning mot IRONMAN 2017 men som allt annat levande så har den nu tagit en ny form.

Här kan ni följa en 50 årings mans träning inom triathlon, löpning, swimrun mm.

Det handlar om en livsstil att inspirera andra till att röra på sig och att inse att träning kan vara både lätt och roligt samtidigt som det kan vara utmanande och krävande.

Jag söker nya utmaningar och vill gärna uppleva vad min kropp klarar av. Efter att 2017 klarat av min första Ironman full distans så kommer jag att söka nya utmaningar inför 2018.

Häng med mig på min resa och ännu bättre starta din.







söndag 25 mars 2018

Jag trodde lungorna skulle sprängas!

Jag har haft lite stiltje under en period på bloggen, kanske för att det inte händer så mycket men också kanske för att min motivation har varit ganska låg. Nej det är inte så att jag inte vill träna men de träningarna som har varit har varit kortare, inte lika mycket satsning i varje träningen och inte riktigt samma glädje som förra året.

Jag lovade mig själv att jag skulle bli bättre på att ställa upp i mindre tävlingar, Julita Triathlon har sin egen tour och förra året var mitt deltagande noll och ingenting. Jag älskar att hänga med alla sköna människor i klubben men jag mår så himla dåligt när det ska tävlas. Varför? Ja det är märkligt vi har en härlig stämning och alla peppar varandra till stordåd varje gång. Vi jublar lika mycket åt segraren som åt den som kommer sist. Alla är ju med på sina villkor och har olika förutsättningar. Nu hjälper inte det jag mår skit inför en mindre tävling, när jag väl är igång så släpper det och efteråt så mår jag bra. Hur som haver så är det mitt spöke och jag jobbar på det.

Nu var det dags för första tävlingen i klubbtouren, 200m simning.
Tankarna var många inför racet och på morgonen var magen inte som den borde. Min första tanke när jag kom till badhuset var, hoppas jag har glömt badbyxorna så slipper jag det här. Men givetvis hade jag packat dem. Som vanligt var det en skön stämning och alla pratar glatt med varandra. Om jag var nervös så mötte jag min överkvinna och nej jag tänker inte berätta om hennes dröm men tro mig mina problem kändes ganska små i jämförelse.

Tävlingen börjar med fas ett, det är ett tidslopp med rullande start där tiderna sedan bestämmer i vilket final heat som man sedan ska få simma.
Så blev det min tur, hoppas bara att glasögonen sitter kvar man är ju inte helt van med att starta från startpall.

Kvalrace:
Starten gick bra och det kändes väldigt bra i vattnet, kanske för bra. Tydligen gick de första 50m riktigt fort enl tidtagaren (efteråt) och det blev jag väl medveten om efter en stund. Redan vid 75 meter så kom svårigheterna jag hade simmat för fort och nu började det ta emot. Vändningarna blev dåliga jag kom inte rätt en enda gång förutom vid den första vändningen.
Vid 100m så började simningen bli riktigt hafsig, jag andades på vartannat simtag och det kändes som om syret inte räckte till på långa vägar. Med 25m kvar värkte lungorna och känslan var att jag stod stilla i vattnet. När jag äntligen satte handen i bassängkanten kändes det som om lungorna skulle sprängas. Jag var totalt slut. Men mitt i kaoset så kändes det så jäkla skönt, visst hade jag lagt upp loppet helt fel men jag kom igenom trots riktigt tuffa sista 100m. Smärtan i bröstet övergick till en skön känsla.

Jag lyckades ta mig upp även om det var knappt, hur ända in i skulle jag orka med ytterligare ett race?

Det visade sig att jag hade simmat på 3,20,78 vad det nu betydde. Jag har inget att jämföra med men jag hade inte kunnat gjort det bättre för det fanns inget mer i kroppen så jag kände mig glad över kvalet.

Kvalen rullade på och följde spänt simningarna och resultatlistan. Det roliga var att nästan alla hade förbättrat sig från förra året, vilket gäng. När jag såg fjolårsvinnaren Micke simma blev jag impad de första 100m gick riktigt fort och väl i mål så hade han förbättrat sin tid rejält. Nu fanns det dock ett nytt hot i form av Rikard, jag tränade på samma bana som honom sist och han är en riktigt grym simmare.


Hmm hur går det?

Jag kom till D-final med bästa tiden av dem i det finalheatet. Vi hade långt upp till c gänget men även ned till e gänget så det kändes som att vi fick den plats som vi skulle ha.

D-Final
Skulle jag lyckas hålla min placering ja då krävdes det en seger i detta heatet. Jag hade laddat lite med en energibar och lite dryck. Nu skulle jag inte göra bort mig de första 50 och spränga mig för tidigt.
Klara-Färdiga-Gå!


Jag kom iväg bra och jipiii glasögonen satt kvar även denna gång. Nu kändes det bättre, vändningarna var okey men jag lyckades inte skaka av mig Robert som låg närmast.


Jag låg strax före honom hela racet, vid 100m insåg jag att det inte var lungorna som skulle ta stryk denna gången utan musklerna. Jag måste plåga dem så mycket jag kan för att klara detta. Inför sista vändningen ledde jag fortfarande men då fick Robert på bensparken och drog på en lucka. Jag kämpade men armarna lydde inte riktigt och jag fick se mig slagen. Tiden var ca 1 sek långsammare än i kvalet vilket var ok. Två i stort sätt identiska tider med trots det två helt olika lopp.

I A-finalen så visade det sig att Rikard var för stark denna gången för Micke men båda gjorde en kanonfin final. Tjejen med mardrömmen då? Jo hon simmade på alldeles utmärkt och tro mig den drömmen slog inte in.

Stort tack till alla som var med och gjorde denna dag till en helt fantastisk dag, nu ska jag försöka våga vara med i framtiden men jag lovar ingenting.

Kolla in vilket härligt gäng vi har i klubben.

Tack Andreas Assemark för alla fina bilder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar