IRONMAN Kalmar 2018 eller så går det när man inte har gjort sitt jobb

Så var det dags igen att bege sig ned mot Kalmar för att genomföra årets Ironman, men nu handlar det inte bara om huvudtävlingen utan om massor av aktiviteter. Jag tänkte dela med mig lite av dessa.

Jag fick kasta mig iväg efter att ha ställt upp husvagn och satt upp förtältet för att hinna med min registrering. Nu hade jag förtjänat AWA vilket som tur vad betydde att jag inte behövde stå i kön utan kunde glatt gå förbi ett par hundra meter med köande athleter.

Efter registreringen så kollade jag runt i mässområdet och hittade en ny hjälm, det var dags att byta efter kraschen i somras. Sedan bar det iväg direkt till race meeting som är obligatoriskt. Där träffade jag resten av Julita gänget och vi passade på att ta en gruppbild.

Det var varmt och svettigt i tennishallen och blev lite långdraget även om det är en jäkla skön stämning.

Dagen efter åkte vi ned och registrerade döttrarna för IRONKIDS och jag checkade in min cykel med allt vad det innebär. Påsarna hängs på plats och jag lär mig var allt finns och vilken väg jag ska ta under lördagens tävling.

Sedan begav jag mig ut till vågbrytaren för att få känna lite på vattnet. Det gick rejäla vågor längre ut men simningen kändes som tidigare mycket bra.

Barnen passade också på att bada, det var ju lite spännande där ute vid vågbrytaren.

 Nu var det dags för döttrarna att springa IRONKIDS, först ut var Rakel som är en rackare på distanser runt 1.5 km och jag blev inte ett dugg förvånad när hon spurtade in bland de första tjejerna i sin åldersklass. Det gick så fort så jag hann knappt få en bild.

Sedan var det Erikas tur, hon valde att ha mamma med sig som ledsagare i år och det gick ganska bra även om hon var lite ledsen innan p.g.a. alla intryck, den höga musiken och alla människor.
Efter målgången brast allt och hon grät i floder, men det är för att allt släpper för hon älskar att springa och hon tycker att det är värt allt det jobbiga runt olika lopp.

Lyckliga tjejer efter deras tävling.

Race day:
Natten hade varit bra och jag fick ungefär 4-5h sömn innan klockan ringde 04,00. Vädret såg lovande ut det här skulle kunna bli riktigt kul om inte.....

Fakta om inte:
Ja vad betyder det? Jo träningen har rullat på under året men jag har inte gjort mitt jobb för att kunna genomföra en Ironman på ett bra sätt. Det har varit avsaknad av långpass både på cykel och löpning. Simningen var jag inte orolig över.
Varför?
Avsaknad av energi, motivation, lust, ökad aktivitet i sonens friidrott, mycket att stå i hemma. Det låter som ursäkter men det är det inte utan bara förklaringar. Jag har valt detta för stödet har funnits hemifrån men jag har valt att inte ta den chansen. Tanken var att hoppa över IM och bara åka ned o heja på klubbkompisarna.

Race day:
Så då backar vi tillbaka till morgonen. Frukost i förtältet utanför hördes lite tassande av små triathlonfötter för det var bara de som var vakna då.
Johanna skjutsade ned mig och jag gick igenom cykeln, pumpade däcken och kollade igenom påsarna innan jag begav mig ned till simstarten.
Där träffade jag alla mina klubbkamrater plus några som hade åkt ned för att heja fram oss. Frugan och sonen dök upp och jag fick mig en lyckokram. Det var en bra stämning och där och då bestämde jag mig för att ställa mig i slutet av 1,10 fållan.

Simningen 3,8km:
Starten gick bra och jag kom iväg fint i knappt 50m-100m sedan började strulet.

Jag fick rejält med tryckare i vattnet och fick ingen ordning på simningen. Jag fick övergå till tvåtaktsandning men det kändes inte bra och allt flyt försvann. Vad fan detta skulle vara den lättaste biten det fanns till och med en förhoppning på att kunna landa på under 1,08 med tanke på förra året och hur årets träning hade känts. Från första bojen tills jag kom in till kajen valde jag att bröstsimma, jag gjorde några tafatta försök att försöka komma in i crawlningen men det gick inte andningen var körd. Jag försökte att lägga mig i utkanten för att få till det utan att bli störd men icke.

Vid kajen släppte allt och därifrån fick jag en fin simtur in till målet.
Simningen gick ungefär 7 minuter långsammare än förra året och det var inte okey, men det kan jag nog ta in.

T1:
T1 gick fint jag bytte om lugnt men hyfsat fort, och var snart ute med cykeln.

Cyklingen 180km:
Jag kom iväg bra och det kändes lätt, ja riktigt lätt. Min tanke var att inte dra på för hårt för att spara kroppen och det kändes som jag lyckades med det. De första 6 milen kändes riktigt lätta och jag snittade runt höga 32 och låga 33km/h. Där borde jag kunna ligga dvs snitta 32-33 km/h men glöm inte "om inte"

Jag tryckte i mig en gel varje timma precis som planen och energinivån kändes bra.
Efter 60km började det bli tyngre och magen började bli orolig men det kändes ändå okey till ca 11 mil. Nu började det ta emot och magen sa ifrån ordentligt.

Vid 12 mil stannade jag till vid en vätskekontroll. Här hade jag bara en fråga i min skalle, ska jag skita i det här? Om jag känner mig så här nu hur ska det då kännas efter 18 mil innan löpningen ska påbörjas. En funktionär kom fram till mig och kollade så att jag var okey, det var jag inte egentligen men givetvis ingen fara för hälsan. Jag pratade med henne i några minuter innan jag begav mig vidare, jag fortsätter.

Nu går det utför, orken försvinner totalt, benen börjar krampa och vid två tillfällen måste jag stanna och spy. Hastigheten försvinner och jag inser att det här kommer att bli riktigt långsamt. Jag börjar känna av skavsår i rumpan och under pungen först lite men snabbt ökar det till att göra rejält ont. Först simningen och nu cykeln det var ju trots allt dessa två grenar som skulle kunna gå okey i år. Jag pumpade mig sakta framåt och medelhastigheten försvinner fort ned till 25 km/h.
Jag tar mig trots allt in till växlingen som en slagen man men egentligen inte vad kan man räkna med glöm inte "om inte"

T2:
Jag tar det riktigt lugnt, smörjer in benen med avkylande och kramphämnande salva. Nu ska det gå lugnt från start jag får inte påverkas av publikens jubel.

Löpningen 421295m:

Jag lullar sakta iväg och det känns faktiskt hyfsat de första 3km, där kommer magen tillbaka med stormsteg. Det kniper och värker ordentligt och jag måste besöka toan.
Nu stöter jag på frun och sonen för andra gången på löpningen och nä det spar jag era känsliga öron.

Första 14km känns trots allt hyfsat även om skavsåret nu har fått sällskap av blåsa under vänsterfoten och värk i båda stortånaglarna. Lite krampkänningar i låren men inte så farliga. Magen sätter fart igen och på andra varvet så måste jag ut i buskarna för att spy igen.
Jag håller koll på intaget av dryck och energi och kisspauserna visar att jag inte har förlorat för mycket vätska. Bara knyta näven och köra vidare.

Tredje loopen, nu börjar det närma sig slutet det gör mera fysiskt ont än vad jag egentligen är trött. Jag springer och går om vartannat. Träffar åter igen på frun och jag känner mig otroligt sliten men värst av allt är värken.

Får sällskap i några kilometer av en kille från Peking triathleterna. Skönt att prata sig fram och skingra lite tankar. Nu är det många stumma ben ute på banan alla med samma tanke nu är det bara att ta sig i mål. Jag hade en förhoppning på 5h på löpningen och det höll sig ungefär halva tiden sedan fick jag lägga ned den tanken.

50m efter jag har passerat 35km faller en kvinna ihop framför mina ögon, jag springer fram och kollar henne snabbt, hon är helt slut och kroppen lyder inte. Jag säger till en annan löpare att sitta med henne medan jag springer tillbaka för att hämta sjukvårdare. Som tur är så finns det ett tält några hundra meter därifrån. Jag får tag på en sjukvårdare och vi rusar tillbaka. När vi kommer fram har en åskådare ringt ambulans och kvinnan är fortfarande vid medvetande. Hon säger tack för hjälpen, skönt då är hon nog okey och jag kan springa vidare mot målet.

Upploppet!
Världens längsta upplopp det är inte bara röda mattan utan sträcker sig kanske 500m, mängder med folk och pumpar man upp dem lite blir de underbart galna. Det är för dessa 500m som jag valde att inte kliva av efter 12 mil på cykeln.
Känslan när man sedan kommer in på mattan är magisk, publiken jublar, musiken pumpar och man hejas i mål av Ironmans "konferencier."

Slut:
Väl i mål ligger  jag där trött, kroppen smärtar men mest av allt glad att jag gjorde det. Tiden var inte viktig det som var viktigt var all kärlek runt banan, känslan och faktiskt en stolthet över att jag gjorde det trots "om inte

Dagen efter:
Vilken skön känsla att gå omkring på campingen i finishertröjan, det som jag blev bestulen på förra året. Bilden som jag hade planerat efter loppet förra året kunde jag nu ta med någon form av stolthet.

Benen kändes faktiskt ganska okey, visst lite stela men inte så farligt.
Tanken att anmäla sig till nästa år finns inte där, då ska jag göra det som jag tycker är roligast och trots den magiska stämningen i Kalmar så finns det andra saker som jag tänker fokusera på. Vi får se kanske åker vi ned och hejar fram alla otroliga människor som överträffar sig själva, upplever sin dröm och blir IRONMEN.

Avslutningsvis måste jag önska mina klubbkompisar Mikael Kjellander och Marie Sandberg som tog sig till Kona på ett otroligt sätt ett stort lycka till på Hawaii. Jag vill även tacka er som reste dit för att heja fram Julita gänget och alla er som har bidragit med bilder. Andreas Assemark du är en grym fotograf.

Ironman Kalmar 2018, nja det står inte skrivit i sten

Nu är det två veckor kvar till Ironman i Kalmar, kanske har det varit så i år att det inte har varit huvudmålet med årets träning. Jag har inte haft samma driv mot Kalmar utan tagit mera slentrian för den tävlingen. Det kan bero på hur det utvecklade sig förra året men det som är mera troligt är att tävlingen är för lång för mig för att det ska vara riktigt roligt hela vägen.

Varför är jag då med? Tja jag vet inte ens om jag kommer att tävla, visst är campingen bokad och visst åker vi ned men jag har ingen ågren för att inte stå på startlinjen. Jag valde bort Halmstad triathlon i somras för att jag inte kände mig i form och det var kanske årets bästa beslut förutom att jag då i stället samma dag krockade med en bil när jag valde att sticka ut på en cykelträning.

Jag har sista tiden letat och letat för att hitta den där känslan och känna uns av positivitet i min träning som får mig att känna att jag vill, jag kan men den finns inte riktigt där. Det kan vara så att när vi är på plats och känner känslan, stämningen för den är otroligt på IM att allt vänder eller så finner jag den de sista veckorna.

Jag har inte bloggat på hela sommaren, livet ni vet det där som ligger utanför internet, digitala moln och uppkopplingar har prioriterats vilket känns riktigt bra och välbehövligt.
För alla er som tror att jag har legat på beachen och vilat så måste jag göra er besvikna jag har tränat på, ja faktiskt riktigt bra. Det som har saknats är de riktigt långa distanserna vilket gör att jag verkligen tvekar att köra en fulldistans i år.

Det bästa med sommaren och campinglivet är att man får träna på många nya ställen och uppleva nya miljöer och här tänkte jag dela med mig lite av sommarens träningspass.
Våren och försommaren var lite av en katastrof när det gäller löpningen men när allt lugnade ned sig och semestern kom så började den kännas bättre.

I Halmstad så fick jag uppleva härliga cykelvägar, underbart med västkusten det finns hur mycket cykelvänliga vägar som helst. Det blev en hel del mil i blåsten under de tio dagarna som vi var där.

Nu började jag komma igång med löpträningen ordentligt och för första gången så lyckades jag få lite tryck i löpningen på kortare distanser.

När vi åkte till Lidköping fick cykeln stanna hemma, här fanns istället en 50m utomhus bassäng och väldigt trevliga ställen att springa på. För första gången på länge så sprang jag nu milen under 50 minuter och det kändes ganska lätt.

Här fick jag också ett par sköna pass med sonen, här springer vi 300m intervaller i backe.

I Askersund låg fokus på simträning, Harge är perfekt för er som vill simträna, det är avstängt för båtar och viken är ungefär 250m bred så det är bara att ligga och simma fram och tillbaka längs avspärrningen. Klart och fint vatten och man ser de 2-3m ned till botten. Inga bilder från simträningen men det blev också en del löpträning. Tur att man har en snäll fru som masserar ömma fötter, eller?

Vi var en sväng till Västerås för att barnen skulle tävla i friidrott. Regn och åska mest hela tiden och här upplevde jag min svettigaste träning någonsin. Inte för att den var tuff utan för att 28 grader i kombo med en luftfuktighet på en miljon gjorde att svetten sprutade. Ingen mysig miljö att springa i men träningen blev gjord.

Träningen på hemmaplan har även den rullat på som vanligt och jag har fått träna många härliga, vidriga, sköna, vackra, men mest har det varit varma pass i år.

Sjöarna har varit otroligt varma i år, ja det är till och med riktigt varmt i havet, det har gjort simträningen lätt att genomföra.

Vi införskaffade en kajak under sommaren, härligt att kunna få med sonen på de längre simträningarna speciellt då det är lite läbbigt med alla båtar när man är längre ut i sjöarna.

Jag har sista tiden tvingat på mig tridräkten för att jag måste vänja mig fast det är varmt ute, här är jag ute på ett brickpass.

Här befinner jag mig för tillfället, ja det var känslan efter passet i förrgår men positiva tankar säger två veckor kvar.

Sist men inte minst så ser jag fram mot nästa helgs swimruntävling med världens bästa fru, vi ska tävla i Ångaloppet 11km. För oss handlar det om att ta sig runt och ha kul, njuta av havssimningen och de otroligt vackra miljöer som tävlingen erbjuder. Lite skillnad mot passet i Djulö med illasmakande dyvatten.