En athlets tankar

Bloggen började med min satsning mot IRONMAN 2017 men som allt annat levande så har den nu tagit en ny form.

Här kan ni följa en 50 årings mans träning inom triathlon, löpning, swimrun mm.

Det handlar om en livsstil att inspirera andra till att röra på sig och att inse att träning kan vara både lätt och roligt samtidigt som det kan vara utmanande och krävande.

Jag söker nya utmaningar och vill gärna uppleva vad min kropp klarar av. Efter att 2017 klarat av min första Ironman full distans så kommer jag att söka nya utmaningar inför 2018.

Häng med mig på min resa och ännu bättre starta din.







torsdag 3 januari 2019

Blickar tillbaka och spanar fram.

Ring in det nya och ring ut det gamla, nu står man där igen med ett glas bubbel och skålar in det nya året. Full av förväntningar och strävan mot mål och drömmar.Nu står mina träningsmål inte centralt i planeringen som det har gjort de senaste åren med Ironman i fokus utan nu är det sonens tävlingar och träningsplanering som bestämmer våran kalender till stora delar. Men det är kittlande, SM, Värdsungdomsspelen är tävlingar som är inplanerade och dessutom med topplaceringar inom räckhåll. Här är en liten film från gårdagens träning där vi jobbar med sonens andrasteg i trestegsträningen.



Det går visserligen åt mycket tid att öka mina åtagande som friidrottstränare men det jag får tillbaka av ungdomarna i form av glädje och se dem utvecklas gör det hela värt all tid.
Det blir ett helt nytt upplägg vilket gör det svårare att få in min träningsplanering men det betyder inte att det inte kan bli ett spännande träningsår utan bara annorlunda som medför andra utmaningar.
Det är förmodligen även nyttigt för familjen det är nog inte helt enkelt att leva med någon som tränar inför ett Ironman.

Jag avslutade året med 12km löpträning, det visade sig vara 2018 års 294e träning som jag har genomfört och registrerat. Det kändes som ett bra avslut på ett ganska struligt år på många sätt. Här och nu känns det skönt att kunna springa ordentligt igen efter jag drog av muskelfästet i vaden.
Men det har genomsyrat hela året, löpningen har varit problemfylld.


Jag tänker inte grotta ned mig i 2018 utan konstaterar bara att det har varit både upp och ned, strul och glädje men det har varit och juste det är det viktigaste det har varit och jag har genomfört det som jag har tänkt mig.

Helt galet att jag och Peter tog oss igenom Ö till Ö, vilken utmaning, dessutom fick Peter släpa på mig till stora delar då jag inte var i form på något sätt. Det var helt och hållet hans förtjänst att vi kunde stå där med medaljerna runt halsen efter en riktigt tuff dag i Stockholms skärgård. Det fortsatte sedan med mitt sämsta Marathon någonsin. Solen gassade och temperaturen klev över 30 grader när jag och många andra genomförde Stockholms Marathon. Mina tankar var inte med mig och det var första gången som jag inte tyckte att det var roligt att springa maran i Stockholm.
Jag kom aldrig till start i Halmstad triathlon i stället valde jag att cykelträna nere i Halmstad den dagen. Det visade sig vara ett dåligt beslut då jag krockade med en bil och kastades av cykeln. Nu gick det bra förutom skrap och lite ömmande kroppsdelar.
Ironman i Kalmar blev inte det jag hade hoppats på, magen pajade och jag fick för första gången spy flera gånger under tävlingen att sedan fötterna gav vika med stora skavsår och smärtor i naglarna var bara grädde på moset. Men jag knöt näven och tog mig igenom tävlingen och så här i efterhand är jag ganska nöjd med att lyckades plocka fram pannbenet och ta mig igenom utmaningen.



Men om jag nu ska avsluta lite positivt så var det två underbara tävlingar med min fru. Först våran första gemensamma swimruntävling, Ångaloppet 11km. Glädje, samarbete och gemensamma ansträngningar gav oss en fin tid och en häftig upplevelse.



För första gången sprang jag även Stockholms halvmarathon, ja det var min första halvmara någonsin. Vilken härlig dag kanske gick det några minuter långsammare än vad jag hade hoppats på men känslan var god hela sträckan och jag hade jäkligt kul.

Nu är det dags att spana in i framtiden eller lättare sagt titta lite på hur planeringen ser ut. Det känns otroligt skönt att jag valde bort Ironman i år för det hade bara givit mig ångest och stress på grund av att det skulle bli svårt att få in all träningstid. Nu kan jag i stället fokusera på mina det jag tycker är roligast d.v.s. olympisk distans. Men det är inte bara triathlon utan även lite annat som väntar framöver.



Jag ger mig helt in i det okända genom att prova Trosa Ultra Backyard men jag ser det som en kul grej och det får bli vad det blir. Jag har ett par små mål med den tävlingen men de sparar jag för mig själv. Stockholm Marathon väntar och det stora målet med det är att få tillbaka glädjen i det loppet men också målet som jag alltid har haft att klara maran under 4h. Jag var ju trots allt bara 23 sekunder från målet 2017. Sedan ligger några andra löptävlingar klara och väntar även om det verkar som om att jag inte kommer att lyckas få till någon fjällmara i år som var tanken.
Jag ska prova att tävla i olympisk distans i Linköping för första gången och räknar med ca 4 triathlontävlingar under året.
När det kommer till swimrun så får jag se vad som händer, jag kommer att träna en del för det men om det blir några lopp vet jag inte i nuläget.

2019 har börjat bra jag börjar känna mig stark på cykeln och löpningen känns okey även om jag har en bit kvar för att känna mig helt bekväm där. Simträningen har varit helt obefintlig sedan IM i höstas delvis på grund av att jag inte kan vara med på klubbens träningar då jag har friidrott på den tiden men också för att jag inte riktigt har haft någon lust till simträning.
Jag hoppas på att snön kommer snart för jag vill verkligen komma ut med längdskidorna det är så himla skön träning för hela kroppen. Tyvärr så lyser flingorna och kylan med sin frånvaro än så länge. Styrketräningen rullar på och jag börjar få tillbaka styrkan i kroppen, känslan är god men även antal kilo på stången vittnar om att jag är starkare än på ganska lång tid.



Vågen visar dock att jag behöver tappa några kilon för att slippa släpa på dessa extrakilona som jag har dragit på mig sedan i höstas. Nu börjar kurvan vända men det återstår runt 3 kilo innan jag är nöjd men jag tar det lugnt och räknar med att ha tappat dessa till april som är målet.
Nej jag är ingen viktgalning utan ser till allmänmåendet och jag vet att jag mår som bäst när jag ligger straxt under 80kg.

Så nu spänner jag bågen och ser fram mot en spännande vår med massor av roliga, tuffa och inspirerande träningar och tävlingar för att inte tala om alla härliga möten med nya och gamla motionärer runt om i hela Sverige.