kanske min roligaste triathlontävling någonsn!

Jag har under de sista veckorna försökt att kicka upp träningen en nivå för att komma i form till IM 70.3 i Jönköping nu är det några dagar kvar innan det är dags för sista veckans finjusteringar för att hitta formen. I helgen så gjorde jag kanske min roligaste triathlontävling, mer om det längre ned i texten.

Simträning:

Simträningen har rullat på riktigt bra, jag har tränat i grupp tillsammans med klubben men också några pass för mig själv. Jag fick en riktig genomkörare när vi var 23st som simmade tillsammans, det fanns flera alternativ på längder och jag valde 2,5km som distans. Det var bra draghjälp av de andra och även om mina armar var som spagetti de sista 400m så var det riktigt roligt att simma med ett så stort gäng.

Min senaste simträning genomförde jag i förrgår kväll, känslan var väldigt bra och det kändes lätt att simma. Jag höll samma tempo som på IM 70.3 förra året vilket lovar skapligt inför årets upplaga. Jag kommer att simma en del under nästa vecka för att bibehålla den goda känslan.

Trist är att jag upptäckte ett litet hål i våtdräkten men ska försöka få tag på neoprenlim i helgen och fixa till det.

Löpning:
Jämfört med förra året är löpkänslan helt okey och jag hoppas att jag är redo att springa de 21km på Jönköpings gator. Jag har ju lite revansch från förra året som var en katastrof p.g.a. skada.

Jag har ett långpass kvar denna veckan och hoppas verkligen på att det då ska kännas okey även om jag är lite nedtränad och kroppen tung. Under kommande vecka blir det något kort och snabbt pass.

Cykel:
Här är orosmomentet, visst är kroppen tung men cyklingen känns riktigt seg, sista passet var en mardröm med lår som skrek rakt ut och jag hade lust att bara kasta cykeln i diket och ringa efter skjuts hem.

Jag har ett pass i kväll på ca 6 mil som ska genomföras där jag nu hoppas på en lätt förändring jämfört med senast. Hoppas även att få till ett längre myspass i helgen.

Special Tri:
I helgen genomförde jag ett triathlon men det var inte jag som tävlade utan det var var mina två minsta tjejer som genomförde sina första triathlontävlingar någonsin. Själv var jag med som ledsagare åt min dotter i Special Tri klassen. Det är en klass för de som har en funktionsnedsättning, nu var de så få att de fick starta med en annan klass som hade samma distans. 50m simning 2km cykel och 500m löpning.

Båda var pumpade och supersugna på att tävla och hela helgen så tränade de styrka i gymmet, simning, cykel och löpning på campingen där vi låg och där som också tävlingen gick. Härligt med barn kämpar med träningen in i det sista.

Erikas race:
Jag var som sagt ledsagare åt Erika och när vi stod på stranden redo att ta oss an de 50m så var hon riktigt taggad och sugen på att komma iväg. Vi kom fort väg ut mot första bojen men där tog det lite stop, vattnet var kallt och hon ville inte riktigt simma, som tur vad så var det inte så djupt så vi tog oss fram med fötterna på botten och halvsimmade fram.

Hon var exalterad efter simningen och löpningen upp till T1 gick fort, ja nu springer hon inte helst om andra så när vi kom ikapp några barn så la hon sig bakom dem.

Vi trasslade lite med skona och blöta fötter innan vi kom iväg med cykeln. Straxt innan på/avstignings markeringen klev hon på cykeln men hoppade genast av på min uppmaning. Cyklingen gick i full fart ja faktiskt så fort det kan gå nu när pappa var så taskig och låste växeln för att det inte skulle gå allt för fort.  Straxt innan vändning mötte vi Rakel och vi vinkade glatt och fortsatte.

T2 gick utan problem och jag fick verkligen trycka på för att hinna med henne som kom iväg lite fortare än mig. Löpsträckan gick igenom campingplatsen och hon tog verkligen i allt hon kan. Det betyder ganska mycket då hon är en riktigt bra löpare.

När vi några minuter senare sprang i mål så brast det lite, anspänningen och utmattningen gjorde sitt och tårarna kom sprutande för en kort stund. Men hon var lycklig med en skinande medalj runt halsen och lite festis och chips som fanns att mumsa på efter målgången.

För er som undrar hur det gick för syrran så gick det finfint och hon var väldigt glad att hon var med och vill gärna prova på igen.

Viktigt!
Att få lyckas med en tävling eller ett mål är lika viktigt för alla människor oavsett om man har ett funktionshinder eller inte. Att kunna få ställa upp i en tävling i en egen tävlingsklass är väldigt ovanligt för min dotter men viktigt. Oftast springer hon med de andra barnen men nu när hon blir äldre får hon lite svårt att klara de längre distanserna. Hon kan, hon vill och hon gör det bra så varför ska ett funktionshinder få sätta stopp för den glädjen som det innebär att få vara med att tävla?

Nu väntar Ironkids i Kalmar som nästa mål och frågar jag henne så vill hon göra Tjurruset (kalvruset) och vem är jag att säga att hon inte fixar det? För det gör hon även om det innebär det lilla extra från hennes sida.

Detta var kanske den roligaste tri-tävlingen som jag har varit med om, hennes glädje och vilja gjorde min dag fulländad.

Känslan är att allt fortfarande pekar åt rätt håll!

Den här veckan har gått enligt plan, ja nästan i vart fall. Tanken var att prioriteringen skulle ligga på cykel vilket det har gjort men nu har löpträningen också kommit igång riktigt bra. Det lilla frågetecknet är simträningen som har fått stå tillbaka då jag fick in vatten i örat och haft en del smärta.

Cykel:
Jag har under veckan fått in tre cykelpass, vilket var planenligt. Nu börjar det kännas som om cykelstyrkan börjar komma igen. Jag har fått upp hastigheten och jag återhämtar mig snabbare under passen. Jag har valt att endast cykla med tricykeln för att få in en skön känsla med att ligga på barsen vilket jag tror är klokt för tillfället.

Jag har nu även börjat träna på att stoppa i mig energi i form av Enervit gel för att vänja magen lite då jag brukar kunna bli lite kass i buken av dessa. Men när det närmar sig de längre tävlingarna så kommer de att behövas.
Som vanligt så har det blåst i mängder och under dagens pass så var det så att cykeln flyttade sig upp till en meter i sidled när det var som värst i byarna. Blev faktiskt läskigt under en period på ett par kilometer när vinden kom från sidan och tog full fart från de öppna fälten.

 

Efter dagens cykeltur som faktiskt var första gången som jag kände att det var riktigt varmt att cykla så avslutade jag med en skön belöning, iskall cola i 30 gradigt vatten. Love it!

Löpträning:
Nu börjar det kännas riktigt bra igen efter äventyret i Stockholm. Jag har inte gjort några riktigt långa pass men planerar in ett sådant till nästa vecka. Jag har lagt vikten på tempo och tempo med stegringspass. Ett riktigt hårt pass i form av stegring där jag ökar hastigheten under varje kilometer med vikten på sista halvan. Fy fan vad jobbigt det är men jäklar vad nöjd man känner sig efteråt.

Jag har även valt något längre pass i ett högre tempo för att få upp hastigheten, känslan är god men det känns i benen att jag har cyklat en del då flåset är med mig men låren tar stryk.

 

Vädret har varit något för varmt för min del ( när det gäller löpträning) men det går ganska enkelt att lösa genom att lägga passen senare på kvällarna. Det känns otroligt skönt att kroppen är med och samarbetar för tillfället.

Samarbetar? Nja inte riktigt som jag skrev så har jag fått in vatten i örat vilket gav upphov till smärta och torsdagskvällens inplanerade ow simning fick vika åt sidan då jag inte vill förvärra något. Nu ligger det en ow träning med klubben på tisdag och som det känns i dag så borde det vara okey att börja simma igen då.

Veckans pryl!
Självklart så klär jag upp gänget som ska följa med mig på IM i Kalmar i augusti med en teamtröja. Det blir en extra boost och energispruta att se dem när man krigar i löpningen på Kalmars gator.

Team
Benny Goldén

Grym vecka, nu är siktet inställt på IM 70.3 Jönköping

Jag har precis upplevt den bästa veckan någonsin efter att jag har gjort ett Marathon. Mycket och bra träning och i dag kunde jag genomföra mitt första riktigt tuffa pass. Nu är det knappt en månad kvar till Jönköping och min 50års dag och jag hoppas få igång benen ordentligt tills dess.

Efter två dagars vila så kunde jag göra mitt första träningspass, fortfarande lite stel i benen och med något ömmande knän bestämde jag mig för att göra mitt första ow pass för i år. Jag åkte ut till Hjälmaren som visade sig vara ganska kall. Det var 15 grader inne vid bryggan men det blev nog lite kyligare längre ut.

Det var härligt att åter igen blicka ut över sjön med kvällssolen som sällskap. Kylan gjorde sitt och efter en stunds simträning fick jag överge crawl och simma bröst för att spara på huvudet som var redigt kallt ja det gjorde till och med ont i tänderna efter ett tag.

På torsdagen var benen piggare igen, jag simmade först inomhus några kilometer för att sedan bege mig ut med min MTB. Det var ganska länge sedan men nu hade det regnat en hel del och det finns få saker som är så roligt som blöta, leriga stigar sittandes på en cykel. Det blev ett ganska lugnt pass men med mycket glädje och lek.

På fredagen bjöd Tim in till simning i Duveholmssjön med Julita Triathlon gänget. Vi var nio stycken som genomförde ett riktigt härligt pass. Solen kom fram och det var riktigt njutningsfullt i den lugna sjön. Härligt att få lite känsla av att simma i grupp med andra runt sig.

Det känns så oerhört mycket säkrare att simma rakt över sjön när man är ett större sällskap dessutom flera som hade sim-bojar med sig. Det var helt lugnt och inte en båt i sikte. Totalt blev det strax över 1,89km simning vilket känns ganska lagom för tillfället. Längre pass blir det efter Jönköping.

Om det är något som jag behöver komma igång med ordentligt så är det cyklingen, efter att ha vikt förmiddagen åt SM i enduro som gick bland annat 250m från mitt hus (skitkul) så begav jag mig ut på en cykeltur. Jag hade bestämt en sträcka strax över 50km. Nu visade det sig att det började regna och gjorde så ca 4 av de 5 milen.

Jag blev genomfrusen och mina knän var riktigt kalla, det fick mig att ringa hem så när det var ca milen kvar så kom hjälpen med en överdragströja och tights. Borde kanske ha ringt tidigare för det blev riktigt behagligt på en gång.

Trots allt blev det en bra tur med ett tempo på strax över 32km/h i snitt vilket var helt ok i regn och rusk.

I dag söndag så bestämde jag mig för en temporunda med trihojen. Jag tryckte på ganska bra tyckte jag själv och fick fina snitt-tider. Med stor glädje såg jag efteråt att jag snittade 39km/h mellan 5-10km. Tyvärr drog jag på mig lite syra i ett par av backarna så km20-25 blev tung och jag orkade inte riktigt hålla upp farten i motvinden. Det hela slutade med ett snitt på 34,3km/h vilket är kul för det var ett tag sedan som jag fick lite fart i benen.

Kul är det framför allt att jag redan en vecka efter Stockholm orkar trycka på under ett tempolopp jag som brukar ha styltben i flera dagar och ingen träning alls på minst en vecka. Trots att jag gjorde mitt snabbaste Marathon någonsin för bara en vecka sedan kanske att all träning börjar ge resultat även om mängden har blivit mindre än planerat.

Nu blickar jag framåt siktet är inställt och slutmålet närmar sig, lusten och glädjen finns på plats och smärtan kommer att vara min bästa vän under närmsta tiden. Snart är det kväll och dagens andra pass närmar sig, första löpträningen efter maran och vet ni vad? Jag längtar...

Stockholms Marathon med nakenchock, succe och besvikelse.

Nu är Stockholms Marathon genomfört i år med många olika känslor. Vad hände? Varför blev det som det blev med en stor besvikelse sprang jag över mållinjen och kände för första gången en enorm besvikelse.

 

Som vanligt så åkte vi upp på fredagen för en trevlig helg med hotell, lite egen tid och bara få suga in stämningen inför loppet. Jag har en förkärlek till Isabellah Andersson som vi faktiskt har lyckats träffa på plats ett antal gånger givetvis med en selfie. ja jag är nästan en mogen 50 årig man. I år träffade vi i stället en stressad Musse ( nästan lika bra ) som tog sin tid för en bild och några snabba ord inne på Stockholms stadium. Jag ser ut som ett "¤%% på bilden men det står jag ut med.

Efter en stund på expot med tillhörande ganska flottig och läbbig pastasallad så var vi lika smarta som vanligt. Vi har nu varje år sagt att vi ska ta det lugnt och vila inför morgondagen. Det slutade med en promenad på över 30km, men vädret var ju så skönt och det är ju så mysigt i Stockholm.
På kvällen la vi på ytterligare en rejäl promenad till Street food market, vi höll tummarna för att inte bli magsjuka men jag tror att starkölen höll bacillerna borta.

Kvällen avslutades med att från hotellet lyssna på Veronica Maggio som spelade på Grönan från hotellets gräsmatta innan viloläge intogs på hotellrummet.

RACEDAY!

Lite stelt var det i benen när vi på morgonen begav oss till starten men det släppte ganska snart och väl på plats kände jag mig riktigt sugen på att springa. Målet var att klara 4h även om jag inte trodde det efter den här vintern och våren. Men det var målet och nu skulle jag få se hur många kilometer jag skulle kunna ligga på det tempot.

Starten gick och löpningen kändes bra, jag höll mig till min plan och lockades inte in i ett allt för snabbt starttempo. Det kändes riktigt bra ända tills 20-21km då det under ett par kilometer tog emot ganska bra och jag kände lite smärta i hälsenorna. Här började även knän och höfter kännas av.

Djurgården avverkades med relativt god känsla och när jag kom ut på Strandvägen igen så kände jag att nu är jag på banan. Jag kollade av min klocka och såg att jag skulle kunna klara av mitt mål på 4h.

Nakenchock!
Jag valde att stanna till på Ice Power för att få stela knän och höfter att kännas lite bättre.
Var? sa den trevliga kvinnan, knäna svarade jag och hon sprayade. Höfterna sa jag och drog ned tightsen för att hon skulle kunna spraya. FAN! Jag springer ju utan kalsonger.
Jag ber den trevliga kvinnan så hemskt mycket om ursäkt det var inte min mening att flasha så där mitt under att marathonlopp. 

Skyltmannen!
Färden gick nu vidare upp på den nya sträckningen på söder där "skyltmannen" Raz oförtrutet hejade fram alla löpare och åter igen gav han mig en förnyad kraft bort mot Västerbron.
Framme vid bron så gick det väldigt bra och jag höll min tid, jag malde mig upp för bron och på vägen ned (jag springer inte så fort nedför ) blev jag omsprungen av tre farthållare med 4h  flaggor.

Vad hände?
Jag tittade på klockan och funderade på varför de kom så fort jag höll ju rätt tempo, de tog 200m på mig omgående men det sket jag i de ville väl ha några minuter till godo. Vid tre kilometer kvar insåg jag att jag måste ha räknat fel på tiden, nu låg jag efter min tid. Jag gjorde allt jag kunde för att öka men det fanns inte riktigt där.

Sista kilometern!
Jag knaprade in på farthållarna och under sista kilometerna gav jag allt, ingen njutning bara smärta. Sista 500m så var det tunnelseende och jag kom in på stadion och gav fortfarande allt.
När jag kom till kurvan ca 150-200m kvar tittade jag på klockan som då gick över 4h. Jag hoppades på ett mirakel och spurtade allt vad benen höll för bara för att inse att jag missade 4h med 23 sekunder.

Antiklimax!
Allt kändes tungt och tråkigt, medaljen blev bara ytterligare en tyngd runt halsen och all glädje var borta trots att jag faktiskt hade persat med ca 8 minuter. Utanför stadium började jag må illa och spyorna var väldigt nära. En funktionär kom fram med en spypåse och kollade läget.

Jag hankade mig bort för att hämta ut kläder och värdesaker, inte nog med illamåendet jag hade under de sista milen sprungit med en ganska tung smärta i rumpan som visade sig vara ett rejält skavsår, det gav mig problem resten av kvällen och ja även nu på morgonen dagen efter.

Frugan kom i mål och hon hade persat med 14 minuter och gjort ett riktigt bra lopp, grymt jobbat.

Promenaden tillbaka till hotellet var som vanligt smärtsamt för benen men ganska skönt att inte bara sätta sig i en bil för 2h körning när man är stel i låren.

Årets tävling!

Jag kan inte komma ifrån att det blev en stor besvikelse, medaljen smakade surt och även om jag inte hade räknat med att komma under 4h så var jag ju så nära. Om mitt huvud bara hade fungerat och jag hade räknat rätt så hade jag klarat det men nu så är det bara att bita i den sura medaljen och börja om igen.

2018
Ja självklart är vi redan anmälda och då skiter jag i 4h gränsen då är det 3,45 som gäller :)