Komplikationer i rehabeliteringen och ytterligare skada

Ja detta börjar likna mera av en sjukhusblogg än den triathlonbloggen som den ska vara man jag antar att jag får anpassa mig dit livet för mig.
Jag hade i förra veckan börjat räkna ned tiden jag var inställd på att ev komma tillbaka till jobbet till höstlovet när allt vändes upp och ned igen.

Det hela började i söndags kväll, jag låg hemma i soffan och kikade på Netflix, smärtan hade börjat gå ned och jag hade till och med flyttat in nattsömnen till sovrummet efter en vecka sittandes i soffan på nätterna.
Rätt som det var högg det till i bröstet och smärtan steg till max från nästan ingenting det blev tungt att andas och jag kippade efter luft men lungorna hängde inte med utan andetagen var pyttesmå och det blev svårt att syresätta sig ( var känslan)
Jag kunde inte sitta, ligga eller stå utan att smärtan skrek i min kropp, nu jävlar tänkte jag nu är det något som har skitit sig. Vi ringde barnvakt för att kasta oss i bilen och fara in till akuten förhoppningsvis så skulle de ha bättre smärtlindring var min tanke.

Väl inne på akuten blev jag omhändertagen av en mycket bra läkare. han genomförde ett ultraljud och var inte nöjd. Antingen har du en lunginflammation eller så är lungan fylld med blod var hans första diagnos. Nu var röntgen stängd så de kunde inte säkerställa vad problemet var men han ville ha mig kvar för observation och för att direkt på morgonen kunna genomföra en röntgen. De hade redan börjat trycka i mig smärtstillande men trots det var det en riktigt hög smärta.

 

Han sa att han trodde att det var blod och att jag i så fall var tvungen att dränera bort detta från lungan ja eller lungsäcken som det egentligen handlar om. Det blev en ganska tuff natt där de fick komma varannan timme och ge mig två nya sprutor med smärtstillande för att jag skulle kunna hålla mig inom en smärtgräns som gick att tolerera.

Dagen efter så röntgades lungan och de kunde konstatera att det handlade om blod vilket förmodligen kom från fallskadan och att jag nu blev tvungen att förflyttas till sjukhuset i Eskilstuna.  Någon timma senare fick jag ambulanstransport till min stora glädje av en av mina tränarkompisar Per vilket kändes väldigt tryggt då han inger ett härligt lugn och hela mannen skulle kunna dyka upp på bild om man googlade trygghet.

Inne på sjukhuset i Eskilstuna var det allt annat än tryggt, det var rörigt och jag blev inlagd i en korridor och kände mig väldigt orolig. Det fanns ingen som tog hand om mig och jag visste inte vad som skulle hända. Plötsligt dök det upp en massa människor som förklarade att nu skulle jag få dränage in i lungan. Detta blev lite chockartat.
Till att börja med blev jag inkörd i ett rum med öppna dörrar, det sprang några barn utanför och det var massor av folk i rummet, någon förklarade för mig att nu skulle de sätta dränaget. Jag fattade inte vem som var läkare eller om de var flera. Den ena sa att jag skulle ligga på sidan medan en kvinna ville ha mig på ryggen. Jag förklarade att jag nu var rädd, vad är det som händer och vad är det som ni ska göra? Jag tror att det var totalt 8 personer i rummet och jag tror att det var en läkarstuderande men inget var säkert.

Mannen sa att de kommer att lokalbedöva och skära upp huden ca 4-5cm sedan skulle jag få 25mg av något för att dämpa smärtan men det skulle ju inte göra så ont. Kvinnan  rengjorde och skar upp ett snitt mellan 4-5 revbenet ( tror jag att det var) sedan skulle en slang föras in längst med revbenet och in i lungsäcken. När hon började pressa slangen blev smärtan olidlig och jag hörde att de sa att det var svårt att spräcka vad det nu betydde. Sedan spräckte de nu vad det var som de skulle spräcka och det blev ett tryck som var olidligt, jag kippade efter luft och det kändes som om hela bröstet skulle implodera. Jag hörde att de pumpade in mera smärtstillande nu var de uppe på 125mg. Så kom de tydligen rätt för blodet började spruta. det blev kladdigt och de drog igång pumpen som ska pumpa blodet. Nu ökade smärtan ytterligare och trycket blev ännu högre. Helvete hur länge ska detta fortsätta har de punkterat lungan var min tanke.

Tydligen gick allt bra så bra att jag kördes nu ut i korridoren igen där de då hade en "vakt" som satt med mig hela tiden för att hålla koll om blodet översteg 1500 så var de tvungna att ge mig nytt blod.
Nu är allt en töcken jag vet att det var några sköterskor där och jag hade ont men jag sov och vaknade om vartannat. Tydligen fanns det ingen plats åt mig så därför fick jag ligga där i korridoren med ett jäkla spring, hostande och andra sjuka som kom in med ambulanser.

Det var otroligt skönt när jag äntligen fick komma upp till avdelningen, det är en avdelning där de har koll och tryggheten infann sig för första gången sedan jag kom till sjukhuset. 2 personal på 2 patienter. Konstant vård och någon som höll koll hela tiden och förklarade vad det var som hände. De pumpade mig full med smärtstillande då jag hade redigt ont och givetvis var jag uppkopplad så att de kunde följa alla värden som hela tiden hade varit bra.

 

Natten var åter igen tuff med mycket smärta och känslan var hela tiden att jag var varm och inte hade koll på varken tankar eller kroppskontroll. Dagen efter var likadan förutom att nu fick jag problem med inte klara av mina toalettbestyr. Sköterskan hotade med Kateter efter att ha kollat hur mycket urin jag hade i blåsan. Nu var det dags för pannbenet, ingen kateter blev dagens mål. Likt ett IM så kämpade jag mig igenom detta men när man inte kan styra kroppen så är det svårt. Jg tog smärtan av att lyckas resa mig upp för att komma upp i en toastol och då löste sig äntligen problemet. På kvällen fick jag besök av min fru och ena dotter det var otroligt skönt och jag kände hur lugnet la sig det är otroligt viktigt att få känna sig trygg och jag kunde slappna av på ett helt annat sätt till och med reducerades smärtan under tiden som de var där.

 

På tisdagsmorgonen så kom läkaren och kopplade bort pumpen då hon sa att nu var det inte blod som kom utan någon annan rödfärgad vätska.

 

 

 

Hon sa att jag skulle få röntgas och om den var ok så skulle de kunna plocka bort dränaget. Jag började känna mig piggare och de hade fått koll på smärtlindringen. Nu kom hungern i stället jag fick för första gången lite soppa, efter den soppan var mat det enda jag kunde tänka på. Munnen var torr av alla mediciner och smakade "skit"  Nu tog de även bort droppet. Denna tisdag fyllde min dotter 11 år viket var tråkigt då jag hade velat vara hemma och fira henne i stället för att ligga där. Jag hörde inget mera om röntgen och någon fast föda var det aldrig tal om.

 

Jag fick nu åter igen byta avdelning till AVA där de har fullt upp med betydligt flera patienter. Åter igen blev det rörigt och jag visste inte vem eller vilka som var mina sköterskor. Jag fick ett rum med ytterligare en patient och ingen tv. Låter som ett lyxproblem men nu började tristessen infalla sig och i kombo med hunger så blir man inte friskare. Sent på kvällen så hade det fortfarande inte blivit någon röntgen och jag började fatta att det nu inte skulle bli något att äta. Nu kom en man och förklarade att de skulle koppla på apparaten igen i stället för att röntga, jag ifrågasatte detta med läkaren ord om vad hon hade satt men de kunde inte få tag på henne och följde då en annan läkares order. Nu skulle jag ligga till 21,30 och sedan skulle den kopplas bort och o  det såg ok ut så skulle de då dra ut dränaget.

 

Nya order, nu blev det så att jag fick ha kvar maskinen till läkaren skulle komma, åter igen fick jag toastolen för att sedan få lite sömn. 01,30 kom läkaren in på rummet och kopplade bort både maskin och dränage. Underbart min sista tanke innan jag somnade var att nu skulle jag kunna få frukost, jag hade nu inte ätit sedan i söndags och nu var det onsdag och hela kroppen skrek mat.

 

Onsdag morgon, ingen  frukost nä du måste röntgas först. Vad f-n de skulle de ju ha gjort i går. Suck nu rann det över lite men jag var bortkopplad från maskinerna så jag drog på mig kläderna och travade ut från sjukhuset. Det regnade och blåste, lungorna smärtade men det var jäkligt skönt att slippa ligga där och höra tjatet om att dricka soppa och vänta, vänta, vänta. Jag gick i en timme för att vänta in ronden innan jag gick tillbaka. Nu hände det saker, jag fick åka till röntgen och vet ni vad utan att se resultatet så fick jag äta. Två torra orostade rostbröd med ost och en knäckemacka med kaviar och vet ni vad det smakade underbart. Det hann bli lunch och fortfarande inget svar men vad gör vell det jag fick åter igen äta, så jäkla gott. Dessutom en lättöl till maten, mmmm.

 

 

Efter lunchen kom läkaren in och sa att röntgen såg bra ut så nu var det bara att åka hem med lite nya piller i fickan. Hur kommer man hem? Enkelt de fixar transport men icke så fungerar det inte men vet ni vad de kan ordna en bussbiljett. Med en smärtande kropp och kallsvettig så är en bussfärd det sista man vill vara med om. Som tur är så var min dotter ledig från skolan så hon kunde hämta mig. Tack älskade Nellie.

Nu ligger jag här hemma igen så jäkla skönt. Jag kan konstatera att sjukvården är både underbar och ganska hemsk. Det jobbar massor av härliga människor där som är underbart rara som står ut med trötta, hungriga, arga, lessna och förtvivlade patienter. Stor eloge till er alla, tack.

Nu känns det som om jag har backat tillbaka en vecka i mitt tillfrisknande men det är skitsamma jag kommer att hinna få bort min karamellkungenmage och jag kommer att hinna träna mig i form igen men nu ska jag först bli frisk.

Igen!

Kraftigt fall och ett långt avbrott från all träning

I torsdags var allt som vanligt, barnen hjälpte frun att städa på sina rum samtidigt så passade jag på att fixa en belysning i trappen. Några sekunder senare hände det som inte får hända.

Jag hade gått under hela veckan lite allmänt krasslig och på torsdagsmorgonen var jag tveksam till att åka till jobbet då jag kände mig lite febrig men då jag bara jobbar till kl 12,00 på torsdagar och har ansvar för badhuset på jobbet så valde jag att åka. Tanken var att i värsta fall får jag vara hemma på fredag för att piggna på mig under helgen. Det hade varit lite knöligt som vanligt med astman, ja som det alltid är när man är förkyld.

Nu stod jag där i trappan till övervåningen, lite knöligt för att kontakten till el kopplingen ligger lite högt och det var lite marigt att nå och samtidigt se ordentligt. Vad som sedan hände vet jag inte riktigt men jag trampade snett tappade fotfästet och föll handlöst utförtrappan. Jag hann tänka och vrida kroppen i luften för att inte landa på huvudet. Jag vet att jag dämpade fallet något med min armbåge men med full kraft landade jag med ryggen före på en av trappkanterna och rullade sedan ned de sista metrarna och landade på golvet nedanför trappan.

Jag kände en kraftig smärta i ryggen och all luft slogs ut från lungorna. Helvete! Det där gick knappast bra. Jag försökte resa upp mig men kroppen svarade inte ryggen var låst och smärtade ordentligt. Jag kände att jag fick svårare och svårare att andas samtidigt som pulsen steg och jag kände mig smått panikslagen. Frugan hjälpte mig att hämta Bricanyl och jag tog ett par puffar för att hjälpa till med andningen men andningsbesvären släppte inte av. Jag kunde inte röra mig och nu tog vi beslutet att ringa ambulans.

Nu tog det ca 20 minuter innan ambulansen kom under tiden var mina yngsta barn riktigt rädda men jag märkte inte så mycket av det jag hade fullt upp med att försöka lugna mig och få andningen att fungera bättre. Små korta andetag för några djupare fungerade inte.

Nu sker det lite märkliga saker när jag ligger där och frun håller min hand. Elen! nu är dosan uppe och det måste fixas tänk om barnen stoppar dit handen. Som tur var så hade jag kopplat klart så jag bad frun bara skruva dit locket. Jag provade att vicka lite på tår och fötter. Fan tänk om ryggraden är åt helskotta. Men kan Aron så kan jag man borde ju kunna tävla i triathlon även om nederdelen på kroppen skiter sig. Ja det var två av mina första tankar när jag låg där på golvet. Nästa tanke var snus, Johanna hämtade dosan så nu var jag packad inför ett sjukhusbesök.

Märkligt hur man reagerar.

Jag ska inte trötta ut er med detta men ambulansen kom och genomförde en undersökning på plats, de kunde konstatera att jag andades och det såg ut som om båda lungorna fungerade likvärdigt. De såg lite nyktrare på situationen än vad jag gjorde och konstaterade att smällen tagit över revbenen och inte mot ryggraden. Men jag behövde röntgas och undersökas för att se att ingen av lungorna pyste luft. Jag kände själv att jag blev lugnare och att det var en enorm trygghet att ha dessa kunniga människor hos mig. Färden gick till sjukhuset i Katrineholm där jag blev väl omhändertagen.

De konstaterade efter röntgen och undersökning att jag hade brott på tre  revben nr 9-11 och att du min vän kommer att ha jäkligt ont under ett tag. Morfin, Stesolid för att dämpa smärtan den första natten och morgonen för att sedan övergå till andra mediciner. 3v sjukskrivning och ingen träning på 6-8v var läkarens dom. ( vi får vell se) Läkaren konstaterade att jag  borde vara glad för det kunde ha
gått betydligt värre.

Efterspel:
Jag har under veckan som har gått haft fruktansvärt ont, medicinen som jag fick gör mig trött och de första dagarna så var jag ganska borta. Nätterna har bestått av max 1h sammanhängande sömn för att vakna upp där i soffan av att jag rört på mig, det räcker med någon cm så hugger det till i ryggen.
Ja soffan har varit mitt hem, delvis för att varna något mera sittande men också för att mina två små flickor brukar komma ned i våran säng och placera några välriktade sparkar (i sömnen) mot kroppen och nu vågar jag inte riskera att det ska hända.

Kommer ni i håg den där förkylningen? Ja den gjorde saken 1000 ggr värre för varje gång jag hostar så är smärtan olidlig. Jag kryper ihop som ett litet barn i fosterställning av smärtan vid varje hostning. Nu börjar den ge med sig lite och vet ni vad i natt så sov jag säkert 3h sammanhängande så jäkla skönt.

Jag har börjat trappa ned och valt bort medicinen under dagarna för att vara lite piggare och för att jag gillar inte medicin, jag vill känna igen mig själv och det gör jag inte när jag är lullig hela tiden.

Blicka framåt:
Nu handlar det bara om att bli frisk, man förstår inte riktigt hur viktig hälsan är innan den sätts på spel. Jag börjar redan bli lite stressad av att inte kunna vara mig själv och inte kunna göra det jag vill  men det är bara att låta tiden göra sitt.
Jag tar detta som en extra viloperiod (försöker intala mig detta) för att sedan kunna återgå till livet som vanligt. Under tiden får statusuppdateringarna på Instagram med folks härliga träningsbilder fungera som något att längta till och i cykelrummet står min BMC och retas varje gång jag går förbi.
Men om någon månad då är denna mannen tillbaka och börja om ja det har jag ju fått gjort flera gånger förut.
Nu lär det dröja innan nästa blogginlägg så jag vinkar lite till er alla därute och kryper åter ned i soffan och väntar på nästa hostning.

Ps Tack alla ni som har brytt er ingen nämnd ingen glömd det betyder mycket.

Hösten är här och träningen går in en ganska monoton fas!

Så har hösten kommit med storsteg, det är blött och kyligt ute och på kvällarna blir det fort mörkt ute. Jag tycker egentligen om hösten men träningen går in lite i ett monotont lallande. 

Jag har den sista tiden lagt mest tid på att springa i skogen delvis för att det är skönt men också för att det kommer att bli en hel del trail och swimrun under nästa år. Otroligt hur slitigt jag tycker att det är när jag jämför med mitt vanliga löpande på asfalterade vägar. Jag bor nära skogen men måste motvilligt erkänna att jag saknar bra stigningar, ja jag menar motvilligt för hur behövligt det än är så är det inte min favoritdel i skogen.

Jag kan krasst konstatera att jag behöver en ny löparsko så småningom som är lite hårdare då jag känner stora delar av stenar, rötter och övrigt i fötterna och det kan nog bli ett problem då jag planerar lite längre lopp framöver. Känslan är att kroppen mår lite bättre av att springa mera i skogen än att bara ligga och mala på asfaltsvägarna. Jag jobbar ganska hårt med att få till min löpteknik då mina knän slits av att jag sätter ned hälen först detta problem hoppas jag ska bli av med helt och hållet till nästa år.

Här kommer en liten film från en av mina stiglöpningar där det är mera blandat underlag med både stigar, skogsvägar och bredare skogsstigar. Ja ja jag vet ska bli bättre på att hålla kameran lite mera stilla.

 Som jag har skrivit tidigare så lägger jag nu mera tid på min roll som friidrottstränare men också på min sons träning då han börjar komma upp i ålder och kräver mera träningstimmar. Det har delvis visat sig vara ett "problem" som inte existerar då jag nu kan ta med honom på en del av min träning och få en likvärdig löpare då han börjar bli både snabb och uthållig på lite längre distanser. Jäkligt kul att kunna träna tillsammans.

 

Under den gågna veckan så bestämde jag mig för att sätta upp tricykeln på trainern och har nu gjort ett par pass. Jag har knappt cyklat sedan IM och jag hade definitivt glömt bort hur slitigt och svettigt det är att köra intervaller på trainern. Men samtidigt så är det smidigt och jäkligt kul på något märkligt sätt att bearbeta låren på ett sadistiskt sätt.

Simträningen rullar på en gång i veckan nu under hösten och passen ligger oftast på en bit över 3km. Det har verkligen varit hårda pass med ett riktigt skönt gäng, nu är även min kommande swimrunpartner Peter med i gruppen och det borgar för en vassare simdel under kommande swimruntävlingar.

Jag börjar känna att det åter är dags att kliva in på gymmet på allvar för att bygga upp mig igen, tanken att det alltid skulle vara en del av träningen fallerar tyvärr under våren men det betyder ju inte att jag måste ändra målsättning till nästa år.

På tal om målsättning så ligger mina mål för 2018 fortfarande lite på is men jag har mina tankar och så fort jag är färdig med mina inre demoner så ska jag få ned dem i pränt.