Jag blev så jäkla arg!

I dag blev jag riktigt förbannad....

Veckan har rullat på och jag började med att köra en runda terränglöpning, jag hade börjat känna av mitt ben så jag tog det ganska lugnt på träningen. Passade på att testa nya linnet från klubben.

 

Det känns lite tråkigt med benet och jag var väldigt tveksam till hur jag skulle göra med tävlingen på torsdagen. Men suget var stort så det kändes ändå värt att chansa då löpningen i övrigt började känna okey.

Onsdagen så blev det ett ganska kort simpass i Hjälmaren vilket kändes riktigt bra. Simningen är nog det som för tillfället känns som om det fungerar på alla plan.

På torsdagen så var det dags för terrängtävling i Sköldinge.
Som vanligt så var det ett härligt gäng vuxna och barn som träffades för att göra upp och denna gång i Sköldingespåret.

Den här gången bestämde sig två av mina barn för att vara med och tävla, Rakel i yngsta flickklassen och Douglas i pojkar 12-13. De gjorde båda jättefina lopp och Douglas höll jämt tempo med segraren i pojkar 16-17.
Jag tog plast straxt bakom de berömda raketerna vid starten och hade bestämt mig för att köra på så gott jag kunde. När starten gick så var det fullt ös från början och första kilometern avverkades på ca 4,02 vilket är ett riktigt tufft tempo för min del.
Jag fick två killar som gick förbi mig i början men kände i uppförsbackarna att jag  var starkare uppför så efter den länga backen så plockade jag dem för att sedan försöka ta rygg på nästa kille. Jag fick inte riktigt rygg utan blev hängande lite i ett vakum.
Vid varvningen kände jag mig stark men på andra varvet i backen började det snabba tempot göra sig gällande i låren. Efter backan piggnade jag till men trots det så kände jag att någon närmade sig meter för meter. När det var ca 400m kvar så var han på väg förbi men då satte jag dit spurten och hängde av honom ganska fort, det var maxtempo i 400m och när jag sprang över mållinjen så kunde jag känna att jag inte hade kunnat gjort så himla mycket mer.

Jag är helt nöjd med min 8e plats speciellt med tanke på att jag tävlade i klassen 35-49 år och då får man vara nöjd som 49 åring. Men jag är även nöjd med hur jag genomförde loppet.

På fredagen körde jag MTB med min son, skönt att bara trampa ur kroppen och få en skön tid med grabben. Vi körde mycket tekniska stigar och njöt i skogen.

Douglas i spåret

 

Att träna med barnen är bara så himla kul och sporrar både dem och mig till nya mål.

På lördagen så var jag inne i Katrineholm för att prova banan inför Linneasimmet. Det var jag och tre tappra till som var där samt ett par som provsimmade lite inför Katrimneholms swimrun på torsdag. Det blev en lugn testrunda där vi väntade in varandra så inte så mycket träning men en trevlig simstund med andra sköna människor.
Det var en 500m bana som ska köras i två varv på tävlingen som är 1000m.

 

 

 

Vattnet var ganska mörkt så man ser inte så mycket av de andra simmarna som är omkring dig.

 

Linneasimmet

Jag hade laddat ganska bra inför detta lopp, det kändes som om jag skulle kunna göra en bra insats som jag skulle känna mig nöjd med. Inte kunde jag ana att jag skulle vara riktigt arg när jag klev upp från vattnet.

Som vanligt var det härligt att få träffa alla underbara människor från Julita triathlon, det blir en sådan skön stämning varje gång. Vädret var fint men det blåste en del och det gick en del vågor på sjön.

Vi startade från stranden och jag gav gärnet från start, Det sket sig direkt! Tre fyra rejäla kallsupar innan första flaggan (100m) gjorde att jag tappade andningen totalt, jag stannade upp en kort stund och försökte få till andningen men kände att jag hade för hög puls och var för stressad. Nu blev jag riktigt irriterad och tänkte först skita i att simma vidare.

Men tanken om blivande IM dök upp, jag måste kunna hantera detta. Jag började bröstsimma en stund och så såg hela första 400-500m ut, bröst varvat med crawl. Så fort jag började crawla så knep andningen till sig. Andra varvet gick bättre och nu fick jag flyt i simningen och sista 300m var riktigt bra.

När jag klev upp ur vattnet var jag arg, ja riktigt förbannad hur f-n kunde jag låta det gå så fel. Nu skulle jag visa att jag kan simma och så sket sig alltihopa.

Jag möttes av trevliga hejarrop och grattis-hälsningar men det tog några minuter innan jag hade lugnat mig och kunde sansa mig. Vad tusan jag lyckades ju ändå vända på en rejält misslyckad start.

Fick faktiskt be om ursäkt till ett par personer för min sura uppsyn vid målgången.

 

Foto Roger Culmsee

 

Det blev trots allt en ok placering 10a av 38 och 4e Julita-simmare. Kilometern avverkades på 17,53 vilket är okej men jag känner att jag har snabbare tider som ligger och väntar på mig. Det var en riktigt trevlig tävling i fin miljö med härliga simmare på plats och mitt 15års beteende ska jag försöka avveckla till nästa gång.

 

Dock så har jag bestämt mig för att träna en del starter så att jag vänjer mig med att gå från låg till hög puls. Jag har tränat det i vattnet genom intervaller men ej som starter.

 

Nu ser jag fram mot torsdagens swimruntävling men innan dess ska jag titta på min fru och två av barnen som ska tävla i KK Joggen i morgon. Själv ska jag bara heja fram alla hjältar på Katrineholms gator.