Nu börjar träningen inför 2018 och motivation saknas knappast.

Nu har jag "vilat" kroppen en del sedan IM men börjar känna att det är dags att åter igen börja trappa upp träningen inför 2018. Tyvärr dras jag med en envis förkylning som delvis har satt sig i mina öron men trots detta så går det ändå att träna även om jag undviker simningen.

Jag kommer att fokusera på det jag tycker är roligt under hösten, trots allt så handlar det bara om grundträning ändå. Det har blivit minimalt med landsvägscykling i stället har jag valt att cykla en hel del MTB som för tillfället lockar mig mera. Men det finns inga planer på att tävla i MTB utan bara njuta av det som träningsform.

Hösten pockar på och jag har kikat in trainern en del men det kan ju bli lite fina helger så jag avvaktar  för att se hur dagarna utvecklar sig. Trots allt är trainer säsongen ganska lång.
Jag gick länge och funderade på om jag skulle hänga på ett gäng som satsar på sub 7,30 på Vätternrundan men efter att ha funderat klart så landade jag i att inte hänga på. Delvis för att stor del av vinterns träning då skulle behövas läggas på cyklingen men också för att jag inte kommer att köra några full distans tävlingar under 2018.

Nu var tanken när jag köpte min BMC Teammachine att det skulle kunna bli några landsvägslopp vilket det förmodligen kommer att bli under nästa år men inte Vättern.


Trailrunning:
Det har blivit en hel del löpning i skogen vilket är skönt och lite mera avslappnat än att springa längst landsvägarna. Vi har gott om spår i närheten och dessutom så är detta ett led i några tankar som jag har inför nästa sommar. Jag vill inte riktigt boka upp mig detta år på tävlingar för att kunna känna av kroppen och känna av vad det är jag har lust med.

Jag har lite tankar runt trailrunning, fjällmaror samt en hel del swimrun vilket jag skriver om längre ned. Det jag behöver träna mer är backinslagen som finns på stigarna och som jag inte riktigt är van med. Här kommer en liten film från i torsdags när jag var ute på en träningsrunda,

Men nu när hösten är här så är löpningen i skogen inte speciellt svårmotiverad, det är vackert och luften är full med syre. Tyvärr blir det också mörkt på kvällarna vilket gör det hela svårare att få till. Jag är inte helt förtjust i att springa med pannlampa i skogen medan jag älskar MTB i belysningens sken.

Träning med sonen:

Som jag har skrivit innan så lägger jag nu ned mera tid på sonens träning, delvis att jag trappar upp min roll som friidrottstränare men också att jag genomför flera träningar tillsammans med honom på kvällar o helger när han inte har sin friidrott. Detta tar en del tid från min egen träning men jag ser det inte som ett problem då jag ändå får rejäla genomkörare när vi tränar tillsammans.

 

Det ska bli riktigt spännande att se vad all denna extra träning ger inför nästa år, men framför allt så är det en sporre för honom.

Team Nu Kör Vi

Jag kommer att tävla en del i swimrun under nästa år, jag har hittat en teamkamrat vid namn Peter och vi kommer att kampera tillsammans under 2018. Det ska bli riktigt kul och vi går ut stenhårt med Ö till Ö swimrun Utö den 20/5. 37655m traillöpning blandat med 5165m simning.
Det blir ett häftigt första test och sedan får vi se hur vi utvecklar sommaren. Det som är lite roligt är att Peter tillsammans med Marie spurtade om mig o min teamkamrat under min första swimruntävling någonsin. I dagens läge så är Peter en vassare löpare medan jag är mera stabil i vattnet, detta gör att samarbetet blir viktigt och att vi hittar rätt nivå så vi kan få ut det bästa möjliga av varandra under loppen.

Ö till Ö swimrun

Triathlon:

Detta är första året som jag inte har bokat in någonting än så länge. Det jag vet är att jag inte kommer att köra någon full distans nästa år men har planer på en del Olympiska distanser och även en del medeldistanser under året. Tanken är också att jag ska försöka få till klubb-touren som jag la helt åt sidan under 2017.

Nystart av bloggen, dagens tankar är om otrygghet mm

Jag hör nästan dagligen om kvinnor som känner sig utsatta på elljusspår i parker eller bara när de springer på platser som känns otrygga i samhället.

Tankarna kom upp i kväll när jag var ute i skogen och sprang på en gammal skogsväg när det började skymma. Mitt ute i skogen så ser jag en man jag närmar mig honom och hälsar glatt varav han hälsar tillbaka.
Hur hade den känslan varit om jag vore en kvinna? Hur hade det känts att från att se mannen springa mot honom tills man passerar varandra? Längre fram blev det riktigt skumt ja nästan svart när skogen var som tätast men jag känner mig ganska trygg i skogen och det är fan att alla inte kan ha samma känsla.

Hur kan vi göra för att hjälpa kvinnor att känna sig trygga när de springer? För ingen ska behöva springa en omväg på flera kilometer för att man möter några killar som Nina fick göra. Ingen ska behöva ha med Knockout spray som Ingela har för att hon är otrygg när hon springer. Ingen ska behöva strunta i att springa för att det börjar bli skumt ute och väninnan inte kunde följa med.

En av mina tankar är att man kan göra platserna mera vänliga för människor, jag vet att kommuner jobbar på det men jag ville ändå lysa upp just den biten så jag tog en tur här hemma i Vingåker och tog lite bilder i kväll där jag springer. Jag springer här själv och även med min son och fru, dock springer de inte på dessa platser själva eller med varandra då de tycker att de är otrygga när mörkret faller på. Vissa platser kunde jag helt enkelt inte fota p.g.a. att det var för mörkt.

Häng med mig ut på denna löpartur i mörkret.

Springer man längst å promenaden så är denna tunnel ett ställe som man måste passera, det är öde och på båda sidorna om tunneln är det oftast väldigt  öde.

Innan du kommer fram till tunneln så måste du in på å promenaden, det är helt öde och kan upplevas som ett väldigt utsatt område. Ofta fungerar inte all belysning.

Här är vägen bakom badhuset, där springer jag ofta, belysningen är dålig och området känns otryggt.

Här går vägen under järnvägsbron, på andra sidan blir det omgående mörkare och känslan av att inte kunna ta vägen någonstans om det känns obehagligt kan infinna sig.

Tunnlar är ofta obehagliga, denna går under järnvägen den leder bort mot ett område där jag ofta springer men tyvärr så fungerade det inte att fota där då det var för mörkt. Hur är känslan att möta tre män i den tunneln? ( Kanske världens goaste killar som 99% är)

Här är en sträcka där man har valt att inte ha belysning på gångbanan men mörka häckar och att det är ett obebott område gör det hela en smula obehagligt, hur känns det när en bil stannar till längst med kanten när du kommer joggandes?

Här är gångvägen bort mot idrottshallen vid högstadieskolan, all belysning fungerade inte, buskar och snår gör det hela lätt obehagligt. Vägen till låg och mellanstadieskolan gick inte att fota p.g.a. att det var för mörkt.

Vad ska man då göra åt dessa ställen och många fler för att öka trygghetskänslan?

*Belysning, låt det inte finnas mörka partier utan belys där folk rör sig.

*Öppenhet, buskar är vackert men kan ge känslan av otrygghet då man inte alltid vet om det kan finnas någon där.

*Gör områden attraktiva för alla åldrar så att det inte blir till häng för vissa grupper.

*Locka till rörelse så att det inte blir så öde.

Det finns säkert massor och givetvis gör kommunerna massor men det räcker inte till då dessa platser fortfarande finns kvar.

Vad kan jag som man göra?

Jag vet inte riktigt men att vi pratar om det och visar att det är viktigt för alla att alla ska känna sig trygga. När vi talar med varandra så visa respekt, använd rätt ord kvinnor är inte larviga som är otrygga i parken vi måste lära oss att förstå den känslan och ta den på allvar.

Belys problemet i sociala medier, medborgarförslag till din kommun, tidningar mm.

Jag har tänkt på hur kvinnor kan känna när jag är ute och springer och sakta närmar mig bakifrån, skrämmer jag någon? Förmodligen och det är skit att det ska behöva vara så.

Detta blev kanske ett inlägg som jag inte brukar göra men jag kände att det var viktigt att ta upp det nu speciellt då vi går mot mörkare tider.

Min egen träning rullar på och jag har några nya utmaningar på gång vissa som är bokade och vissa som fortfarande växer fram men det ska jag skriva mer om nästa gång. Jag kan bara konstatera att 2018 kommer att bli häftigt och jag hoppas att ni hänger med mig även då.

Benny

Tackar för mig nu får vi se vad som händer framöver!

Jag har haft ett riktigt häftigt år, det har varit tufft med många utmaningar och stor glädje och sorg. Hela året har varit omskakande men jag har försökt att ha siktet inställt framåt hela tiden även när vinden ven, snön yrde ögonbrynen ville frysa igen.

Nu har jag gjort det som jag hade som mål för träningen inför hösten 2016 till hösten 2017 och jag kan titta tillbaka och åtminstone säga att jag gjorde det jag hade företagit mig.
Allt gick inte som det var tänkt och jag hade ett par perioder med skador som var riktigt jobbiga rent psykiskt men givetvis även fysiskt, det gjorde ont ibland fruktansvärt ont.

Jag genomlevde min mors bortgång vilket påverkade mig och hela min situation på ett sätt som jag inte hade räknat med. Vid sådana tillfällen så är varken träning eller tävlingsresultat speciellt viktiga.

Givetvis har det varit mycket positivt, känslan när det bara flyter på i simningen som exempelvis i Kalmar kan än i dag ge mig rysningar. Den underbara känslan i löpningen under Tylösand Aquathlon.
Hur kroppen kändes i Stockholms Marathon ja det finns hur mycket som helst att plocka fram som ger inspiration inför kommande utmaningar.

Jag har nu bestämt mig för att inte genomföra nästa år på samma sätt, jag kommer att lägga mera tid på min tränarroll i Katrineholms Friidrottsklubb samt på min sons träning. Han börjar bli stor och behöver flera tillfällen för träning men också någon som pushar honom framåt och inte sett från sidan utan tillsammans med honom. Ska bli enormt kul och spännande att se hans utveckling som friidrottare under året.

Jag kommer förmodligen att dra ned något på egna träningstillfällen men i stället förhoppningsvis få till mera kvalité på dem som jag genomför.
Jag kommer inte att ha något stort mål under året utan tävla i de tävlingar som jag har tänkt lite på under några år men som på ett eller annat sätt har trillat bort p.g.a. ex risken för skador, var de ligger tidsmässigt mm. Det enda som i dagens ögonblick är klart är Stockholms Marathon som i år blir häftigt då det är en ny bana. Simning, swimrun, fjällmarathon, trailrunning, cykeltävlingar, mtb ja möjligheterna är oändliga. Vem vet kanske jag tar steget och genomför min första  någonsin i stavhopp.

Detta är förmodligen sista inlägget på denna blogg i vart fall i denna form. Allt handlade om min satsning mot Kalmar 2017 vilket nu är genomfört. Kanske dyker det upp en ny eller så byter jag inriktning, jag får se var det tar vägen. Jag säger som Ernst tanken ska få mogna och fram kan nya idéer växa.

Stort tack till er som har orkat läsa, förhoppningsvis har de sporrat er på ett eller annat sätt till rörelse för det är det viktiga. Hitta kärleken i motion och glädjen i att vara aktiv på något sätt. Nu ska jag njuta av hösten med trailrunning i underbara färger, mtb med sonen och förhoppningsvis en och annan långrunda med frugan.

 

Nu skådar jag in i framtiden och vet ni vad den ser ganska häftig ut.

Benny