Så har hösten kommit med storsteg, det är blött och kyligt ute och på kvällarna blir det fort mörkt ute. Jag tycker egentligen om hösten men träningen går in lite i ett monotont lallande.
Jag har den sista tiden lagt mest tid på att springa i skogen delvis för att det är skönt men också för att det kommer att bli en hel del trail och swimrun under nästa år. Otroligt hur slitigt jag tycker att det är när jag jämför med mitt vanliga löpande på asfalterade vägar. Jag bor nära skogen men måste motvilligt erkänna att jag saknar bra stigningar, ja jag menar motvilligt för hur behövligt det än är så är det inte min favoritdel i skogen.
Jag kan krasst konstatera att jag behöver en ny löparsko så småningom som är lite hårdare då jag känner stora delar av stenar, rötter och övrigt i fötterna och det kan nog bli ett problem då jag planerar lite längre lopp framöver. Känslan är att kroppen mår lite bättre av att springa mera i skogen än att bara ligga och mala på asfaltsvägarna. Jag jobbar ganska hårt med att få till min löpteknik då mina knän slits av att jag sätter ned hälen först detta problem hoppas jag ska bli av med helt och hållet till nästa år.
Här kommer en liten film från en av mina stiglöpningar där det är mera blandat underlag med både stigar, skogsvägar och bredare skogsstigar. Ja ja jag vet ska bli bättre på att hålla kameran lite mera stilla.
Som jag har skrivit tidigare så lägger jag nu mera tid på min roll som friidrottstränare men också på min sons träning då han börjar komma upp i ålder och kräver mera träningstimmar. Det har delvis visat sig vara ett "problem" som inte existerar då jag nu kan ta med honom på en del av min träning och få en likvärdig löpare då han börjar bli både snabb och uthållig på lite längre distanser. Jäkligt kul att kunna träna tillsammans.
Under den gågna veckan så bestämde jag mig för att sätta upp tricykeln på trainern och har nu gjort ett par pass. Jag har knappt cyklat sedan IM och jag hade definitivt glömt bort hur slitigt och svettigt det är att köra intervaller på trainern. Men samtidigt så är det smidigt och jäkligt kul på något märkligt sätt att bearbeta låren på ett sadistiskt sätt.
Simträningen rullar på en gång i veckan nu under hösten och passen ligger oftast på en bit över 3km. Det har verkligen varit hårda pass med ett riktigt skönt gäng, nu är även min kommande swimrunpartner Peter med i gruppen och det borgar för en vassare simdel under kommande swimruntävlingar.
Jag börjar känna att det åter är dags att kliva in på gymmet på allvar för att bygga upp mig igen, tanken att det alltid skulle vara en del av träningen fallerar tyvärr under våren men det betyder ju inte att jag måste ändra målsättning till nästa år.
På tal om målsättning så ligger mina mål för 2018 fortfarande lite på is men jag har mina tankar och så fort jag är färdig med mina inre demoner så ska jag få ned dem i pränt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar