Kolmårdstrailen 21km

I helgen genomförde jag mitt första traillopp någonsin, Kolmårdstrailen 21km, aldrig kunde jag ana hur tuff den banan visade sig vara.

Det var perfekt väder, efter att ha varit 25 grader med strålande sol så blev det nu lite molnigt även om det fortfarande var väldigt varmt. Tävlingsområdet låg väldigt fint och efter lite snack med folk så försvann min oro över att hitta runt på banan. Den visade sig senare vara väldigt bra skyltat av arrangörerna. Vi var tre stycken deltagare från Julita Triathlon och jag var den som inte hade gjort detta förut.

8 enkla kilometer:
Starten gick och jag valde att stå någonstans i mitten av gänget som startade de första 2-3 hundra metrarna gick över gräs/högt gräs och jag tyckte tempot kändes okey.

Nu visade det sig ganska fort att det blev en lucka mellan första gänget och andra gänget, jag sprang om ett par löpare och landade mitt emellan de båda klungorna av löpare. Tempot kändes bra men jag tog inte in något på det främre gänget. Vid två kilometer kom den första lite brantare backen och det sög till i låren på en gång och jag gick upp för branten. Efter den sektionen rullade allt på och de första ca 8km kändes mycket bra bortsett från 2 omkullspringningar. Den andra gången slog jag mig rejält i huvudet vilket var lite läskigt.

Nu börjar helvetet:
Vid 8,5km kom jag fram till den första vätskestationen, lite energidryck och sedan bar det iväg igen.
Nu skulle jag besegra den berömda backen 1km lång med 171m.ö.h. som är Kolmårdens högsta punkt. Den backen mina vänner går inte av för hackor. Låren skrek rakt ut och vaderna drog ihop sig till små stenhårda muskelbollar. Jag passerades säkert av 5-7 pers i den backen.
Väl uppe var utsikten över Ångelsjön helt magisk och lite härlig klipplöpning följde, nu blir allt lite mera oklart i vilken ordning saker och ting sker. Tröttheten slog in och jag gjorde fort ytterligare en vurpa.

Min räddning:
Här någonstans sprang Christian om mig, det låter som om jag känner honom vilket är helt fel. Det visade sig vara en härlig kille från Södertälje som höll min takt och vi slog följe längs stigarna. Vi kom fram till Koklämman som är en riktigt brant lång stigning men som tur är så finns där ett rep för att dra sig upp. Så händer det igen, nästa vurpa, nu slog jag mig ordentligt ett sår på handen, svullnande knä och ont i andra handen och underarmen. Min nya vän hjälpte mig upp och vi sprang vidare. Vi turades om att dra vilket var otroligt skönt pratade och pushade varandra. Vi bestämde att nu gör vi det tillsammans med målet under 2,5h, tiden var oväsentlig nu handlade det om att kriga sig i mål. Vid 13,5km kom vi åter fram till vätskestationen men nu bar det upp åt andra hållet. Vid det här laget så fick vi gå i de värsta stigningarna.

Det här ska vi fixa:
Nu hade vi bara ett mål i sikte, sista kilometern, där skulle en jobbig sträcka vänta med myrmark. Fram tills dess var det blandad löpning och det fanns några sträckor som var mera lättlöpta. Nu gjorde jag min 5e vurpa det gick bra men tyvärr så drog vaden ihop sig och nu va det kramp i det högra benet resten av loppet. Vi fortsatte att hjälpa varandra fram med positiva tankar och uppmuntrande ord och plötsligt var vi där. Sista stigen som leder in mot varvningen och den sista kilometern.

1km kvar:
Vi kom in i start o målområdet där vi påhejades av familj och vänner från min simgrupp (vissa som redan hade gått i mål).

Nu bar det ut på sista kilometern, jag hade laddat för något överjäkligt men det visade sig vara helt okey. Vi kom fram till myren som nu var ordentligt upptrampad och det var faktiskt skönt att kliva i det kalla myrvattnet och svalka av fötter och vader. Vi tog oss igenom och ut mot sista hundra metrarna. Vi spurtar, ja det var planen. 150m från mål så satte Christian fart och jag hängde på, nej det gjorde jag inte. Fartökningen gav mig omgående kramp igen och nu vill jag inte chansa på att vaden skulle krampa ihop totalt.

Väl i mål fick vi njuta av medaljen, hänga lite på varandra och tacka för ett härlig upplevelse, men utan Christian hade det varit ännu tuffare.
Mitt mål på 2,15 som jag hade innan start var borta men vi klarade 2,30 med 5 minuters marginal.

Trailrunning:
Vill jag göra om det? Svar ja!
Vill jag springa en helmara i trailrunning? Svar ja!

Men inte nu för om 5 dagar väntar nästa stora utmaning, Ö till Ö på Utö. 37655m löpning och 5165m simning i uppfriskande vatten (ca 8 grader). Det kommer att bli den största swimrun utmaningen som jag någonsin har gjort men det tar vi nästa gång.

Laddar:
Den här veckan laddar jag med besök hos sjukgymnasten Niklas Eklöf som sliter ont med min höft, han är alltid en stor del och betyder mycket för att jag ska klara mig igenom mina strapatser. Det vankas lite löpning men i kväll valde jag en underbar kvällssimning i härligt lugnt och ganska varmt vatten. Det ger energi!