Ö till Ö Utö 2018 vilken resa!

Ett av årets större mål var att ta sig igenom Ö till Ö Utö, 37655 meters löpning och 5165meters simning i förhållanden som jag inte är van med. Det fanns ganska många frågetecken innan loppet och jag och Peter som min swimrunpartner heter hann inte träna swimrun tillsammans mer än en gång.

Tävlingsdagen:
03:45 ringde klockan och det var dags att ta sitt pick och pack för att åka och hämta Peter, det skulle bli en underbar dag på Utö hade SMHI lovat. Resan till Årsta brygga gick fort och utan strul och väl framme började folk samlas för avfärd med båtarna mot Utö.

 

En andra frukost i magen innan vi klev ombord på båten.
Det är härligt med likasinnade människor, vi fick en trivsam resa över med fyra glada och erfarna killar vid bordet som gav både tips och råd för det som väntade oss.

Väl framme vid utö väntade registrering, race briefing mm, allt var mycket bra ordnat kanske förutom att alla t-shirt i herr modell var slut vilket jag tyckte var lite trist. Vi förberedde oss för racet och den stora frågan var neoprenmössa eller pannband? Vattentempen skulle ligga på 8-10 grader och i luften var det strålande sol med ca 23 graders värme. Det slutgiltiga valet blev pannband vilket var ett riktigt bra val visade det sig under dagen.Träffade en av mina Insta vänner Rikard vilket var kul och fick snacka lite med honom.

Tiden gick fort och snart var det dags för start.
Vi var helt oförberedda på när startskottet gick men vi startade långt bak och påbörjade våran långa resa. Den första löpningen gick fint och de ca 2600m kändes riktigt bra även om det var skönt att komma fram till första simningen och få svalka av sig lite. Nu skulle det visa sig att strulet skulle börja.
Simningen gick bra förutom att mina glasögon läckte lite vatten, fick stanna till ute i vattnet för att tömma dem. Väl framme så hade Peters skosnöre gått upp så vi fick en kort vila.
Nu har jag inte riktigt koll på sträckorna men ganska snart så försvann min sko i en gyttjepöl, det var bara att lunka tillbaka gräva upp den och på med skon igen. Simningen efter den så gick fästet till paddeln sönder, dags att mecka igen. Glasögonen läckte vid varje simning vilket kändes skit och inte nog med det innan första cutoff stället hade de gått sönder två gånger.
Ja ja nu händer det nog inte så mycket mer, eller?
Mina vader hade svårt med kylan i vattnet redan vid ca 10km så kom kramperna i båda vaderna, det skulle visa sig att det problemet skulle finnas kvar under resten av dagen.

Kramperna gjorde det riktigt svårt vid de branta stigningarna inne i skogen och efter varje simning fick jag lugnt försöka sträcka ut dem. Peter var dock pigg och skuttade glatt fram bland stock och sten. Här började stressen komma vi låg långt efter planen och nu handlade det bara om att inte missa cutoff tiden vid båtshaket. Vi trasslade oss vidare och klarade tiden med knappt 11 minuter.

Nu började även låren att säga ifrån, helvete bara att bita ihop och göra vad man kan men det blev svårare och svårare. Dessutom började jag nu bli riktigt kissnödig, det kalla vattnet gjorde att det gick inte att fixa under simningen, bullmagen började växa. Södra delen på Utö var helt magisk och utsikten helt bedårande otroligt vilken underbar miljö vi fick vistas i under dagen.

Nu gällde det att ta sig samman vi stannade till och fixade glasögonen ytterligare en gång då det nästan var som att simma utan glasögon. Efter Tymarsviken-Storasandsudd så var vi tvungna att lösa även blåsproblemen som vi båda led av. Nu väntade en tuff sträcka med bland annat en ca 4,7km lång löpning på grusväg i strålande sol utan någon skugga så långt ögat nådde. Låren brände för varje steg och vaderna krampade men vi tog oss sakta vidare steg för steg. Vi peppade varandra och målet var inställt på en sak, vi får inte missa nästa cutoff, vi tänker inte åka hem utan medalj.

Väl framme vid den andra cutoffen så hade vi klarat det med ca 6 minuter tillgodo, nu jäklar var det bara att bita ihop. Några apelsiner i magen och så for vi vidare, Peter var fortfarande ganska pigg och kände att han nu kunde dra mig i linan.  2 km löpning på grusväg, fixar vi det så ska vi klara den långa simningen. Vi hade nu sällskap av två andra par, vi skiftade platser om vartannat men höll hela tiden till nära varandra. De siktade på samma mål och vi peppade varandra genom dessa två kilometer.
600m simning, nu gällde det att bara jobba på axlarna började kännas men inte så farligt. Glasögonen läckte som såll för att klara detta var det bara att blunda och simma på. Jag hade Peter bredvid mig så det var ingen fara utan vi hade koll på varandra. Upp på klipporna och satte fart de sista 500metrarna mot sista cutoffen. Där väntade Jonas och Robert med stora björnkramen vi hade båda klarat det nu var vi säkra och kunde bara ta oss mot mål. 5,5km löpning och 900m simning kändes som en barnlek.
Nu fanns ju inga hinder kvar. Vi sprang ifatt Jonas och Robert igen efter lite laktris vid energistationen och gjorde varandra sällskap under den första längre löpsträckan. Nu stötte vi på riktigt kallt vatten för första gången under dagen, det kändes som om tänderna skulle spricka och det gjorde fysiskt ont i fötter och händer. De krampande vaderna blir ju inte så mycket gladare av detta.

Allt gick nu av bara farten de sista små öarna passerades och snart stod vi där inför sista simningen och de 370m som skulle ta oss i mål. Vi joggade mot mållinjen och känslan att springa in i målet var enorm. Vilken lättnad, tacksam och jäkligt glad, trött och stolt hade vi klarat det.

Ett teamarbete, jag hade aldrig fixat det själv utan Peters ord, handen på ryggen eller draghjälpen på grusvägen. Vilken kille!

Väl i mål så hämtade vi våra väskor och pustade ut nere i hamnen och där kom våra följeslagare och jag kände mig så himla glad att även de hade fixat det, vilka hjältar.

Nu väntade avspolning med kallvatten och ombyte från blöta kläder. Här kom frossan smygande och man kände att man började skaka en del. Arrangörerna hade fixat riktigt god mat och när vi satte oss till bords så smakade det riktigt gott. Behovet av den energin var enorm.

Nu sitter jag här framför datorn och försöker minnas men det är ganska svårt, jag var i min bubbla speciellt under de sista 5 timmarna för att klara min smärta jag glömmer inte landskapet och de vackra vikarna, de härliga människorna som jag mötte, min kompanjon och inte heller denna blänkande medalj. Det kallas för prestationsmedalj och jäklar det är precis vad det är, vi gjorde en grym prestation och som 51 årig man så är jag så otroligt glad att jag fortfarande kan genomföra dessa äventyr men denna gången hade jag inte klarat det själv.

Tack Peter!