Mot nya äventyr, triathlon, swimrun och löpning: Ironman Jönköping 70.3 årets flipp och flopp

Andra stora delmålet med årets träning var IM Jönköping, vi begav oss ned på fredagen för några sköna dagar i Jönköping givetvis med loppet kombinerat med min 50-års dag som huvudattraktionen. Jag ska inte sticka under stolen att mitt mål var att göra loppet under 5,30 i år även om jag var osäker på cykelstyrkan.

Helgen handlade om att bara ha det bra och njuta av IM-cirkusen som är i stan men jag valde att köra ett kort sim-pass på lördagen för att väcka upp kroppen lite.

Lördagsvädret var inte det bästa och under simningen med Tim så kom det ett par skurar ned i det svarta vattnet. Men det var skönt att få känna på tempen som jag tyckte var väldigt behaglig.

Målgång, fokus nr ett att få ta sig upp för rampen förhoppningsvis efter en bra genomförd simning.

En kort träff med Julita gänget och givetvis med årets gruppbild hann vi med under lördagen.

Race Day!

Jag kände mig riktigt taggad och sugen på att få visa vad årets träning har gjort för nytta. Fokuset låg på att förbättra alla tre grenarna och även T1 och T2 även om löpningen var där jag skulle sätta in stöten jämfört med förra året.

Simning 1,9km

Jag valde att ställa mig vid 36 minuters ledet för att slippa de sämsta simmarna men också för att mitt mål var mellan 35-36 minuter. Väl på plats så började pulsen stiga och värmen var påtaglig i våtdräkten.

Det nya startsystemet var bra och jag kom fint iväg men jag råkade ganska snart ut för en hel del strul. Redan runt 400m så kände jag att någon var på och slog på mina ben ganska ordentligt och några meter senare så insåg jag att jag höll på att tappa mitt chip, trots att det satt under våtdräkten. Jag fick stanna till och rätta till chipet som hängde i minsta möjliga kardborrefäste.

Jag vet inte om vi var flera som kände samma sak men simningen var rörig och jag blev påsimmad mängder med gånger och det var många som tog sig fram med bröstsim vilket tar ganska mycket plats. Jag fick en riktigt stökig resa fram till vändningen där det släppte och jag kunde simma på mycket bättre. När jag klev upp vid simmålet så hade jag målet i sikte simning hade gått fortare än föregående år.

T1

Löpningen upp till T1 gick ganska bra och väl på plats så gick ombytet fortare än föregående år, kanske för att jag valde att inte kissa men också för att det strulade mindre och för att jag inte var så snurrig när jag kom upp från vattnet. Jag valde att gå ganska lugnt ut med cykeln innan det var dags för de 90 kilometrarna.

Cykel 90km

Jag satte fart ganska omgående och valde att chansa lite, fullt ös redan från start och backen som alla som var i Jönköping känner till tog jag med för mig maximal fart. Benen kändes pigga och jag fortsatte att trycka på för allt vad tyglarna höll. Det fanns inget att spara på planen var att ta det något lugnare de sista två milen.

Vid 50km började jag känna av loppet i benen något men då hände det något. Plötsligt kändes det som om bromsarna låg mot fälgen, det blev med jämna mellanrum väldigt trögtrampat. Jag fortsatte men fick stanna till efter några km, klev av cykeln och kollade men bromsarna låg inte emot. Var det jag som började bli trött? Störde vinden mer än vad jag kunde tro?
Nu kom nästa fas, kedjan hoppade av 4 gånger och växlarna lirade inte. Jag kunde inte få i högsta växeln och flera av växlarna skrapade som om de inte riktigt lirade. Jag lade i den näst högsta växeln och körde i stort sett på den de sista milen, även här kände jag av bromsarna och nu började det bli riktigt tungt. Låren började krampa lite men inte mer än att jag kunde trampa mig fram mot t2 även nu en bättre tid än förra året.

T2

Väl framme vid T2 så upptäckte jag vad som var fel när jag skulle hänga upp cykeln, hela bakhjulet satt löst. Helt löst! Inte undra på att det strulade, men de tankarna var bara att släppa för jag kan inte påverka det som har hänt. Jag låg i fas med mina tankar nu borde jag kunna komma ned mot en sluttid på 5,30.

Löpning 21km

Jag kom iväg i ett 5,20 tempo men det bedarrade gaska omgående, redan efter en km så slog krampen till, satan båda låren straxt över knäna. Jag fick stanna till och massera samt stretcha. Detta hjälpte dock föga första varvet var en ren katastrof, jag fick stanna flera gånger inte för att jag var trött för det var jag inte utan för smärtan. Jag tömde de kramphämmande tabletterna som jag hade men de gjorde inte så stor skillnad. Pannbenet klarade inte av att hantera smärtan och jag började känna mig lite uppgiven.

På andra varvet började det kännas något bättre och jag valde att öka något vilket slog tillbaka omgående, smärtan av kramperna var nästan olidlig under vissa delar av andra varvet. Känslan vid 10km var fy fan vad skönt snart är det slut. Nu började jag inse att jag skulle få svårt att slå förra årets sluttid.

Plötsligt handlade det inte om att slå några tider utan bara att ta sig i mål utan att behöva skämmas. Sista varvet var som de två första, en plåga. Men jag knatade runt och när jag närmade mig målet var alla tankar på tider borta det var bara så jäkla skönt att få sluta springa.

När jag sprang in i parken så eldade jag upp publiken så gott jag kunde och njöt hela sträckan genom parken och in i mål. Målgången var magisk och jag njöt av varje sekund.

Väl i mål tog min klubbkompis Roger emot mig, han sprang om mig på första varvet men inte utan att stanna till och frågade hur det var när jag masserade mina ömma ben. Det är klubbkänsla på hög nivå!

Vi var 8 st triathleter som var på plats från Julita Triathlon för att tävla men även andra som stod längst banan och hejade fram oss, det är en riktigt grym klubb som jag är med i. Ett annat grymt gäng väntade vid målgången, vem kan låta bli att bli taggad av dessa hjältar?

Nu blev inte årets tävling vad jag hade hoppats på men vad gör det? Jag kom i mål och fick njuta av min prestationsmedalj. Nu väntar nästa race i helgen då ska jag ta mig an en olympisk- distans, hoppas bara mina ben är ok tills dess.