IRONMAN Kalmar 2017 sista tankarna och veckan som har gått

Nu börjar det närma sig med stormsteg.

Är jag beredd? Nej knappast men jag har förberett mig efter min bästa förmåga och efter mina förutsättningar. Men jag börjar med en liten rapport från veckan som har gått.

Semester är trevligt men det strular till det lite med träningen, vi har precis tillbringat lite mer än en vecka i Varberg. Ni som följer mig vet att det började med en tävling i Tylösand innan vi föll in i semesterlunken i Varberg.

Nu är det inte så mycket lunk att tala om, vi är en aktiv familj och det blev en hel del motion även om det strulade till sig. Varberg är helt underbart när det gäller cykling, ja faktiskt hela vägen mellan Göteborg till Helsingborg går Kattegattleden som är ett paradis för cyklister.
Tur man har en fru som låter mig träna även på semestern.

Nu kan tydligen denna cyklist inte följa skyltar så första cykelträningen blev en grym träning där jag fick besegra höjdmeter efter höjdmeter. Grymma långa backar mellan 1 till nästan 3km långa men det betyder ju också nedförsbackar som heter duga. Det blev en riktigt rolig cykling även om det var en riktig lårdödare.

Andra omgången cykel blev mera trivsam längst Kattegattleden från Varberg bort till en ort som heter Bua i närheten av Ringhals kärnkraftverk. Helt otroligt att ha dessa cykel möjligheter verkligen något för alla kommuner att ta efter.

Jag valde att inte simma något mer efter Tylösand, delvis för att jag är rädd för maneter, ja det är jag... men också för att jag kände mig osäker på området. Vanligt bad i härliga vågor fick duga i stället och ja vi såg faktiskt en riktigt stor manet sista dagen.

Löpträningen på Getterön var rolig, stenigt backigt och kul. Tyvärr är området allt för litet så jag fick fylla ut med även vanliga vägar. Men känslan att köra lite styrka ute på stenarna är riktigt häftigt.

Lite försiktig fick jag vara ute bland stenarna jag har verkligen inte tid med en stukad fot eller ett utdraget ledband, men vem kan låta bli i denna miljö.

Värmen tog hårt den andra löpträningen, solen kom fram och gradantalet låg över 25 vilket inte är min grej när jag springer. Det var tungt, svettigt och riktigt jobbigt.

Tyvärr försvann två dagars träning på grund av att jag vaknade med en sättning i ryggen, Ipren och massage löste biffen så när vi väl åkte hem så var den värsta värken borta.

Väl hemma:
Jag var tvungen att testa ryggen så det blev 12km löpträning och underbart nog så kändes det bra även om jag fortfarande känner av sättningen något.

I går valde jag att testa att cykla igen men nu på triathloncykeln. 10 mil var utstakat och det var en perfekt dag för cykling förutom blåsten men nu för tiden blåser det ju alltid.
30-32 km/h var tanken och fram till ca 7 mil låg jag strax över 32 i snitt men nu hände det något.
Jag började må illa och fick en redig värk i magen som började krampa. Jag cyklade vidare en bit men blev tvungen att stanna för att kräkas 2 gånger.
Jag kände mig helt dränerad och sista milen var en mardröm, ska jag vara helt ärlig så trodde jag att jag skulle få gå. Kroppen svarade inte och jag orkade inte ens trampa på i nedförsbackarna. Vad sägs om 25km/h sista milen.

Väl hemma så blev det soffläge medans frun fixade pasta med bacon och en rejäl portion senare så var jag tillbaka som en normal människa igen.

Swimrun:
I dag testade min fru swimrun för första gången, jag tog med henne på en ca 11km löpning+1,2km simning en variant blev det på Katrineholms swimrunbana. Vi tog det lugnt på löpningen, åter igen för stukningsrisk men däremot fick frun kämpa hårt på simdelen som för min del blev en väldigt behaglig del av träningen. Självfallet är man gentleman och lånar ut våtdräkten för att själv få springa i badbyxor och linne. Jag hade dagen till ära köpt silikonploppar till öronen som skulle testas och tur var det för jag drog sönder min badmössa. Nu visade det sig att öronplopparna var en hit, perfekt för dem som har svårt för de varianterna som man för in i hörselgångarna.
Här kommer en film från kvällens swimrunträning. Om hon nu är såld på swimrun? Tja det tror jag vem vet kanske har jag sällskap till nästa års Ångaloppet.

Nu till mina tankar om Ironman Kalmar som går av stapeln om 19 dagar.

Jag har verkligen försökt att förbereda mig så gott det går men jag inser att jag har för få riktigt långa distanser i bagaget, speciellt cykel men även löpning.
Andra mardrömmar är skador, sjukdomar eller en cykel som rasar ihop.
Det är för långt för mig eller det är för långt för att passa mig men det gör inget för jag har bestämt mig och jag ska genomföra loppet efter bästa förmåga. Tider är oväsentliga men om gudarna ler mot mig så hoppas jag komma in under 13h allt bättre än det är ett mirakel, men det får gå på vilken tid det vill bara jag tar mig i mål och får känna av kärleken på upploppet.

Nu har jag några dagar kvar att trycka på med träning innan det är dags att gå in i sista veckan som betyder lugn skön träning bara för att hitta känslan som ska ta mig hela vägen.

Simningen:
Här känner nog de flesta oro men inte jag. Jag känner att jag klarar det även om det inte kommer att gå fort. Jag simmar 3km i samma tempo som 500m jag saknar liksom en växel. Vågor och den tidiga morgonen är det som oroar mest. Kan jag bara hitta mitt tempo sedan är det bara att mala på man har ju inget val slutar man simma så sjunker man.

Cyklingen:
Shit det är långt och ännu värre det kan blåsa o regna. Ja jag vet jag är gnällig men jag är inte superförtjust i motvind då föredrar jag faktiskt backar. Mardrömmen vore regn och ett riktigt blåsväder. Tankar: Jag måste ha kraft kvar till löpningen så att jag inte kliver in i väggen, jag gillar att trycka på men samtidigt så är jag inte tränad för att göra det i 180km. Lugnt stadigt tempo borgar förhoppningsvis för en bra tur och en hyfsad start på löpningen.

Löpning:
Ja vad ska jag säga, 3 varv innan de 42195m är gjorda. Nu handlar det om överlevnad jag tänker inte ens tempo jag tänker stoppa ned foten gång på gång på gång. Njut i centrum och pannbena dig fram när det blir mera folktomt. Kramper existerar inte i mina tankar och inte heller smärta i knän osv. Den värsta mardrömmen här är att nu har vinden lagt sig och solen strålar från en klarblå himmel medan 25 graders värme pumpar mot min kropp. Här gäller det att vara beredd att dö lite grann.

Målbild:
Det finns bara en, att med knutna nävar få springa in på upploppet, känna kärleken av publiken och få medaljen hängd runt min hals. Då har alla mina träningstimmar i snö, regn, sol, blåst med och utan smärta varit värt varenda sekund.